Haparandabladet (HB) har i ett antal artiklar, mycket förtjänstfullt tack vare Lasse Pekkas gedigna kunskaper inom området, uppmärksammat skeenden som berör vårt tornedalska skogsbruk, våra lokala sågverk och fjärrvärmeverk. Problembilden handlar mycket om strukturförändringar inom råvaruförsörjningen efter att Sveaskog som stor skogsägare i våra trakter aviserat upp till 45-procentiga neddragningar av deras slutavverkningsvolymer.
Det handlar även om den dåliga lönsamheten inom det lokala skogsbruket som HB visat baserat på tillgänglig prisstatistik för vad skogsägaren får efter omkostnader för industrisortimenten sågtimmer och massaved. Det är mycket bekymmersamt att exempelvis vår senvuxna fura med stort kärnvedsinnehåll skall prissättas med 40–50 % rabatt jämfört med frodvuxna tallar i södra Sverige? Faktum är att exempelvis träfönsterindustrin jagar efter vår kvalitetsråvara.
Den lokala sågverksindustrin i vårt område går bra efter att duktiga entreprenörer som familjerna Stenvalls och Jutos fått bra fart på Seskarösågen respektive inlandssågarna i Teurajärvi och i Tärendö. Lokala sågverksindustrin och massaindustrin skall enligt min mening inte belastas för lokala skogsbrukets lönsamhetsproblem. Tvärtom kan den lokala industrin genom en positiv och genomtänkt samverkan med lokala skogsägarna framgent bidraga ännu mer till ömsesidiga framgångar. Det handlar i stor utsträckning om att lokala förutsättningarna bejakas på ett innovativt sätt.
Det handlar mycket om att organisera värdekedjorna så att resurserna används mer optimalt än idag. Exempelvis kan alla som far efter våra vägar undra vart alla timmerbilar med sågtimmer och massaved är på väg för det kan ofta observeras att dessa även ofta möter varandra efter vägarna? Det finns exempelvis sågtimmerlass som transporteras från tornedalska avverkningar ända till Västerbotten för kostnader som kan uppskattas till 300 kr/m3f, alltså mer än hälften av vad skogsägaren får för sitt sågtimmer i sin börs efter avverkningskostnader. Onekligen finns det förutsättningar till att betala skogsägaren mer för sågtimret om det i stället får vidareförädlas vid våra lokala sågverk. Samma gäller för massaved och råvara till skogsbränsleproduktion som lokalt faller ut vid slutavverkningar och gallringar. Genom energivedsinriktade gallringar, där olika trädslag och skadade stammar kan logistiskt koordineras (samlastas), kan även de för skogsägaren säljbara volymerna från gallringar ökas och även nettointäkterna per volym vid leveranser till lokala värmeverk. Således till båtnad för både den lokale skogsägaren och för det lokala värmeverket.
Framtidsvisionen bör handla om att få en större andel av de årliga privata avverkningsvolymerna att bli använda lokalt och detta ger enligt min mening förutsättningar för att gynna såväl lokala skogsindustrin, våra lokala värmeverk och det lokala skogsbruket bara viljan finns hos aktörerna att samverka kring detta. Min personliga erfarenhetsbild av dagsläget är att skogsindustrins huvudaktörer (Stenvalls, Jutos och Billerud) jobbar på ett mycket hedrande sätt för att samverka även med det lokala skogsbruket och de lokala värmeverken för att utöver sina egna behov av råvara jobba för våra lokalsamhällens behov av sysselsättning, skogsvård och det lokala behovet av skogsbruksrelaterade produkter. Det skogsföretag som också borde ha bra förutsättningar i detta perspektiv till att bidraga till lokalsamhället och sina egna medlemmar, tillika ägare, är bondekooperativa företaget Norra Skog. Sammanfattningsvis finns det en stor potential för en ljusare framtid för det lokala skogsbruket och den lokala skogsindustrin bara aktörerna helhjärtat samverkar mot gemensamma målbilder. Framtiden blir som vanligt i stor utsträckning vad man skapar den till att bli!
Bengt Toolanen
Teknologiedoktor och skogsbonde