fbpx

Betydelsen av ei se kannatte för tornedalingar

Den samiska minoriteten har under flera decennier lyckats bygga upp en framgångsrik marknadsföring kring sin utsatta koloniala historia från den svenska statens sida. En historia som bitvis fortsätter idag från vissa folklager i form av hot, diskriminering och smädelser. Det är naturligtvis tragiskt, men det är samtidigt en utgångspunkt för den offerroll som samerna tillskrivits genom staten och som samerna kunnat exploatera för att framgångsrikt föra sin kamp framåt.
Det här gäller inte minst på bidragsområdet där staten ger generösa ekonomiska bidrag till olika samiska arrangemang i förhållande till vad staten ger till de andra erkända minoritetsgrupperna. Men det gäller också på det kulturella och mediala området där samerna är ytterligt framgångsrika i att framföra sin utsatthet och övergreppen från statens sida. Samerna får genom detta ett både reellt och symboliskt erkännande för sin existens, identitet och progressivitet bland folkvalda och vanligt folk.

Jag missunnar inte på något sätt samernas framgångsrika kamp, utan istället tvingas jag än en gång reflektera över den okända historiska utsatthet och undergivna position som fortfarande gäller för tornedalingar, lantalaiset och kväner bland folkvalda och vanligt folk. För att råda bot på detta menar jag att tornedalingar, lantalaiset och kväner på allvar måste börja diskutera den historiska rot av ei se kannatte (det är inte lönt, det är ingen idé) som tidigt präglade våra förfäder och som oreflekterat fördes vidare genom våra föräldragenerationer till dagens generationer av tornedalingar, lantalaiset och kväner att inte känna stolthet över att vara tornedaling, lantalainen och kvän och att den stoltheten har ett egenvärde i sig. Den behöver inte försvaras eller relateras till något annat.

Tanken bakom detta slår mig än en gång när jag läser recensionen av ”Ellos eatnu. Låt älven leva” av Ole Giaever i DN (12/5). Det är en film som berättar om den samiska kampen om Altaälv mot den norska energimyndigheten och den norska staten representerad genom dess folkvalda. Den får goda recensioner och framhålls som ett viktigt bidrag i förståelsen av den samiska historien och situationen. Liknande exempel där den samiska historien, utsattheten, identitetssplittringen, etc framhålls i liknande filmer, noveller, romaner och dokumentärer gäller även för svensk del. Poängen är att dessa bidrag skapas av samerna själva. De använder numera inte kulturombud för att berätta sin historia, vilket långt tidigare var fallet inom svensk filmproduktion.

Men det är just det som är situationen idag för tornedalingar, lantalaiset och kväner. Det är kulturella ombud söderifrån som tecknar bilden därför att de är utbildade, erfarna och har de nätverk som behövs för att skapa tornedalingens historia och utsatthet i bild och text. Vilket i och för sig är bra, men detta saknar tornedalingar, lantalaiset och kväner överlag idag. Och jag hävdar i en slags syndfull envishet att bakgrunden till denna brist ligger i ei se kannatte.

Det fanns i vår historia ingen uppmuntran till att skapa för skapandets skull, för estetikens skull, etc. Vi uppfostrades i praktiska färdigheter för att klara av vår livssituation, men dit räknades inte kulturen i bred eller sublim betydelse. Att hantera maskiner var det viktigaste, men att framställa vår situation i bild och text oavsett om det skedde i en politisk eller estetisk betydelse var av ringa värde. Av just detta skäl var det inte lönt att satsa på kulturell produktion. Det ansågs vara knapsu eller bara hullu. Och det är just det vi lider av idag i vår marknadsföring av tornedalingen, lantalianen och kvänens utsatta historia och bortglömdhet.
Det är detta jag menar att vi måste börja diskutera mer ingående bland vanligt folk för att vända på denna mentala begränsning hos nuvarande och kommande tornedalska generationer. Det måste finnas ett kyllä se kannatte (det måste löna sig) som driver bilden av vad tornedalingen, lantalainen och kvänen kan bidra med och vilket värde de har som grupp in mot framtiden för Sverige och för Nordkalottens del.

Tage Alalehto Ordf. Tornedalingar i Umeå

VILL DU SVARA PÅ INLÄGGET?

Skicka in en replik via vårt formulär eller mejla den till friaord@haparandabladet.se. Du kan också kommentera nedan:

Kommentera artikeln:

9 kommentarer på “Betydelsen av ei se kannatte för tornedalingar

  1. Märkvärdigt värre det går ej att kommentera nyare artiklar än den här

    Hlsn
    Oldtimer

  2. varför älta i ett för över hundraårig historia. och om man nu skulle komma fram till nått resultat. vad jag fattar kommer det inte och ändra nått i vårt leverne!! ok det ger ju ett antal personer ett extra inkomst upplyft. med egentligen vad är meningen med detta svammel?!!!

  3. Undrar vad jag är; Tornedaling, lantalainen eller kvän? Knapsu är jag definitivt; Hängde upp en gardin.
    ”Ei se kannatte” var en av ”Kaggen & Bengt-Olas” hitlåtar. Den mentaliteten var ett uttryck för uppgivenheten när ”alla” unga flyttade från Tornedalen för sin försörjning. Den mentaliteten tillhör en förgången tid.

    • Det är Torvald Pääjärvi som komponerat sången ”Ei se Kannatte”
      Både text o musik.
      Tanken är att sjunga ut Ei se Kannatte (det lönar sig inte) och andas in ”Jos met freistaama pruuama freistaama – Kyllä se
      Häätyy kannatta”
      Om vi prövar och försöker så kommer det att löna sig 😄

      • Ja, jag tänkte väl att det var Torvald som sjöng den låten! Hade den faktiskt på kassettband.

Dela den här artikeln:

E-post
Facebook
Twitter
LinkedIn

FLER DISKUSSIONER

SENASTE TIDNINGEN

VILL DU PRENUMERERA?

E-tidning

Autogiro eller kort utan bindningstid
kr 79 Månadsvis
  • E-tidning
  • App för mobil
  • App för läsplatta
  • Taltidning (sve)
  • Sökbart arkiv
  • Offlineläsning
Popular

Läsning från E-TIDNINGEN

Evenemang i Tornedalen

Här följer en sammanställning av några av de evenemang som äger rum i Tornedalen under sommaren, på både svenska och finska sidan av gränsen. 

Solen sken på studenterna

Glädjen var stor när studenterna vid Gränsälvsgymnasiet i Övertorneå sprang ut till strålande sol och alla anhörigas gratulationer. 

”Ska bli konstigt att inte plugga”

Efter regn kommer sol, sägs det. Det fick studenterna från Laestadiusskolan i Pajala erfara när de efter hällregn, i sol fick vandra ut på den röda mattan och den påföljande balen på Folkets hus. ”Ska bli konstigt att inte plugga.

Tärendöholmen åter vandaliserad

Under lördagen ägnade sig ett tjugotal personer att städa upp och fräscha till Tärendöholmen efter en lång vinter. På söndag återvände fastighetsansvarig Petter Stridsman och upptäckte då att det under natten skett skadegörelse på holmen. 

Glamouröst när studenterna gled in på bal

Studenterna i Haparanda rullade in med flådiga bilar och sken ikapp med solen när de gick på den röda mattan till Stadshotellet för årets upplaga av studentbalen. Nära och kära hade samlats för att se de glamourösa och stiliga ungdomarna,

”Dyrt fiskekort tar död på sportfisket”

Det gemensamma fiskekortet mellan Finland och Sverige i den del av Torneälven som utgör gränsälv, är dyrt och tar död på sportfisketraditionen, hävdar sportfiskeentusiasten Leif Taavola i Juoksengi. ”Fiskekorten ger pengar till byasamfälligheterna och kan ses som byautveckling”, säger, Ilkka