Samarbete har alltid präglat Tornedalen.
När millenniet var helt färskt erkändes meänkieli som minoritetsspråk i Sverige. Det gjordes efter ett långt och metodiskt arbete, inte utan motstånd. Tidvis haglade okvädningsorden. Det kallades inte ett språk utan ”ett läte”. ”Köksbordsfinska” var ett annat tillmäle. Även bland människor som talade meänkieli fanns skepsis.
Nu har det gått 25 år. Språket har utvecklats och stärkt sin ställning som skriftspråk, vilket är avgörande för fortlevnaden. Det som inte dokumenteras skriftligen, kommer att försvinna i historiens glömska.
Det går ännu inte att säga att säga att språket är växande – men det lever och är mer vitalt än utan ställningen som minoritetsspråk. HB är en av få tidningar som publicerar texter på meänkieli. Det är vårt sätt att dra ett strå till stacken.
För mig står det tydligt att meänkieli är en del av Tornedalens kultur, historia och särart.
Utan kultur och historia råder en avsaknad av rötter.
Utan rötter brister tillgången på den näring som bygger framtiden.
* * *
NÄSTA STEG synes självklart; att verka i riktningen att tornedalingar, lantalaiset och kväner ska erkännas som urfolk. Även detta är kontroversiellt, också bland de som kan eller vill kalla sig sådan. Det finns därtill en motståndsyta bland människor som tillhör urfolket samer. De skulle mista ensamrätten att kalla sig urfolk.
Trots motståndet är det en fråga som är värd att driva. Det är en del i arbetet att stärka Tornedalen som en väsentlig del av Sveriges och Nordens historia, där landsgränserna inte hindrat livets fortlevnad.
* * *
FRÅGAN MÅSTE samtidigt ses i ett vidare perspektiv än kapplöpningen om vem som kan sägas ha varit först att etablera sig i något visst område.
Sådan tävlan är farlig och kan ge bränsle för blossande och olösliga konflikter som riskerar att leva sitt eget liv och skapa splittring både inom och mellan grupper av människor. Splittring betyder också att den lokala möjligheten till inflytande eroderas, varpå staten kan träda in och centralisera makten. Det är det läge som råder idag.
Det som behöver sökas och utvecklas är en samverkan som skapar en delad och gemensam nytta, där rättigheter och kulturer samt särarter lever tillsammans och utvecklas med och av varandra.
Där samverkan inte är ett tvång, utan ger en fördel som bygger framtiden.
* * *
ATT HITTA denna väg framåt är svårt, särskilt i ett samhällsklimat där provokationer är medvetna handlingar och där de argaste och mest enkelspåriga rösterna tillåts att sätta agendan. Det ser vi inom både konst och politik, i dessa tider framförallt i världspolitiken där en handfull åldersstigna farbröder löper amok med sina respektive storhetsvansinnen, odlande den gravt felaktiga koloniala tron att egen framgång måste skapas av ta från andra.
* * *
SAMVERKAN och byggandet av gemensam nytta det viktigaste vi kan bära med oss i arbetet med nå urfolksstatus för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Det är en väsentlig del av vår historia – och framtid.

Örjan Pekka, chefredaktör och ledarskribent

Denna text har tidigare publicerats i Haparandabladet.