Det är i dagarna 40 år sedan begreppet meänkieli dök upp i denna tidning. Tornedalsfinska var då det vedertagna begreppet. Vi som talade språket kalllades norrbottensfinnar. Vi uppfattade oss som Meän väki De hullunfiinit (dårfina) svensktalande var ummikot, vilket jag som barn trodde var ett fint yrke, som jag också ville ha när jag blev stor.
Fyra årtionden har nu gått. Jag var med från första början och vill här lyfta fram några minnesmärken och även blåmärken från stundom hårda men hjärtliga debatter. Det här är personliga minnen och jag kan förstås minnas fel, om källor saknas.
Filosofen Heidegger (1889-1976) hävdade att språket är existensens hus. Så är det. Med ord bygger jag min verklighet; språket är själens fingeravtryck och när ett språk dör, dör ett folk och dess kultur. När en kultur dör, tystnar mullen och slocknar ett universum.
Den 4 juni 1981 klev jag in på språkfrågans minerade mark då jag i Haparandabladet ställde en fråga till Matti Kenttä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? (Månne meän kieli är svenska eller finska?) Mitt inlägg var förstås humoristiskt men hade ändå en seriös underton.
Matti Kenttä hade varit min lärare i finska då jag på 60-talet gick gymnasiet i Haparanda. Matti lärde oss finska men jämförde den ofta med vårt eget språk. Så fick jag upp ett spår som jag redan då anade skulle leda mig till ett svar på min fråga som tonåring: Vem är jag?
Kenttäs lektioner var startskottet till min bildningsgång till trespråkig författare och filosofie doktor i finsk litteratur och finska språket, vilket idag utgör själva grunden för mitt skapande av meänkieli som skriftspråk.
Hör och häpna! De första impulserna kom 1980 från Hamburg, där Els Oksaar (1926-2015) var språkforskare. Hon hade besökt Vittangi och Kiruna, där hon föreläst för lärare och föräldrar. Thore Klippmark hade hört henne och blivit så fascinerad att han skrev en insändare i Haparandabladet och föreslog att det skulle behövas kurser där man undervisar i finsk oikeinkirjoitus (rättskrivning) för skrivande tornedalingar. Tanken var förstås att vi genom att följa den finska grammatiken skulle lära oss att skriva på meänkieli. Detta stod att läsa i Haparandabladet den 10.1.1981.
Vad hade Els Oksaar sagt? Jo, hon hade svarat på en fråga: Vad är då ett riktigt och rätt språk? Hon hade påstått att man pratar ett riktigt och rätt språk när en människa helt förstår vad en annan säger. När de pratar med varandra så pratar de ett rätt språk. Ett riktigt och rätt språk är det språk som förstås i den kontext, där det talas.
De här tankarna inspirerade Matti Kenttä till att börja skriva krönikor under pseudonymen Tuohmaan Pekka. Krönikorna var på meän kieli och meänkieli. Jag började också fundera på vad som definierar ett språk. Vad är skillnaden mellan språk och dialekt och när blir en dialekt ett språk? Mattis första krönika publicerades den 10.1.1981. Min kommentar den 4.7.1981.
Jag hade då undervisat i finska vid Stockholms universitet och hade fördjupat mina kunskaper i lingvistik. Jag var av den åsikten att Els Oksaar hade både rätt och fel.
Om jag berättade att jag träffat E LOLL SOSS, alltså Els, och den jag talade med förstod, skulle då detta nonsensspråk även var ett riktigt och rätt språk. Frågorna var ställda, men svaren tålde och tål att tänka på.
Den 4 juli 1981 ställde jag alltså min fråga till Matti Kenttä. Jag försvarade meänkieli. Men var det ett språk eller en dialekt? Om det var en dialekt, vad krävdes för att det skulle bli ett språk? Jag skrev att det vore bra om vi lärde oss att både skriva och tala meän kieli och använda de ord som finns i det.
Så var jag ute på banan. Jag vill minnas att vi redan 1979 hade börjat använda begreppet meän kieli. Men nu hade vi börjat använda det i skrift.
Det är nu mer än fyrtio år sedan tornedalsfinskan blev meän kieli, då Matti Kenttä och jag började resan med intressanta diskussioner i Haparandabladet. Det är nu historia.
Bengt Pohjanen Författare/Fil. dr
