Pappi – präst
Hevonen – häst
Suola – salt
Kaikki – allt
Den ramsan fastnade i mitt huvud när jag följde min mormor till hennes svenska språkkurs på skolan i Narken år 1952. Hon var född i Sverige liksom alla hennes förfäder sedan ”urminnes” tider – men hon försökte lära sig svenska på gamla dar.
Min mormor, Kristina Matilda Tervahauta, hade gått folkskola i Tärendö socken, en av de sista som införde svenska som undervisningsspråk.
Hon var en typisk tornedalskvinna – stark och självständig. Hon skötte familj, ladugård, en liten trädgårdstäppa och yrkesarbetade som sömmerska. Morfar visste att hålla sig på sin kant när hon var arg – och humör hade hon.
Men skolan hade gett henne ett livslångt handikapp. Hon kunde aldrig kommunicera med myndigheter, aldrig läsa de brev som hon hämtade från Posten i Narken eller lyssna på dåvarande Radiotjänst. Hon var i underläge liksom många invandrare idag.
Det räckte inte med att kunna ”präst” och ”salt” när man ville skälla ut svenska myndigheter, vilket hon ofta ville. Efter henne kom generationer som lärde sig svenska – av lärare som ville ge tornedalingarna tillträde till det svenska samhället.
Hildur Lindberg och Helmi Wande var två tornedalska pedagoger i min ”småskola”. Hugg och slag var helt främmande för dem. Samma sak gällde övriga lärare. Vi uppmanades tala svenska på rasterna, men ingen straffades trots att åtminstone alla pojkar struntade i uppmaningen.
Andra tornedalingar har andra erfarenheter och jag ifrågasätter dem inte. Men då ska man komma ihåg att hela svenska samhället vid den tiden präglades av auktoritära uppfostrings- och utbildningsmetoder.
Idag är troligen tornedalingar och tornedalsättlingar överrepresenterade på ledande positioner i svenska samhället. Tornedalingar anses allmänt som duktiga och pålitliga. Det kan vi tacka alla de tusentals tornedalslärare som gjorde stordåd i Sveriges första integrationsprojekt med lysande resultat.
Att generellt utmåla de gamla lärarna som despoter är skamligt. Lärare som Hildur Lindberg och Helmi Wande är värda all heder och beundran.
Karl-Erik Nyström har dessutom visat att det inte fanns några som helst myndighetsbeslut om att tornedalingarna skulle fråntas sitt språk (en klyscha utan verklighetsbakgrund).
Jag tror på den vetenskapligt belagda evolutionen – inte på religionen. Men att som forskaren Tage Alalehto utmåla laestadianismen som ett hinder för entreprenörskap är också en klyscha utan evidens. Däremot finns väl belagd forskning som visar att religiositet ofta går hans i hand med entreprenörskap, bland annat i bibelbältet i Småland.
Se bara på Sattajärvi med stor andel laestadianer. Den byn är en förebild för entreprenörskap och byautveckling. Ingen kan heller påstå att byns främsta debattör Bertil Kero skulle vara särskilt underdånig. Jag delar inte många av hans åsikter, men jag har stor respekt för hans mod att gå emot rådande trender.
Och när jag tänker efter – jag tror inte jag känner en enda underdånig tornedaling trots att jag efter 50 år som journalist känner folk från alla tornedalsregioner. Däremot känner jag tusentals slagfärdiga, humoristiska och självsäkra tornedalingar.
Jag tror i likhet med majoriteten av tornedalingarna att vi inte behöver utmåla oss som offer för att få finansiering till de projekt som vi med vår särskilda historia är berättigade att få.
Kasta offerkoftorna! Tornedalen behöver dem inte. De ger bara svett och klåda.
Lars Pekka
Tornedaling
23 kommentarer på “Präst och salt räckte inte”
Nätpeikko, Sattajärvi renskötselärende behandlades väl efter de lagar som herrefolket hade instiftat. Det är dåligt av bladet att inte göra ett objektivt reportage av ärendet så att vi en gång för alla får reda på hur det har gått till. Att som LP påstå att kommunalpolitikerna i Pajala har kunnat bestämma i detta ärende verkar märkligt.
Jag har personligen än så länge upplevt samma sak som Pajala kommuns ledning har gjort mot min familj och far Erik Sunna. Ett kommunlednings gemensamt beslut i arbetsutskottet ett förbud mot familjens renskötselferetag. Verksamma i sin ursprungs hemkommun sedan generationer i rennäringen blir förbjuden att utöva sin näring och kultur i hemkommunen. Personligen uppfattar att politiker säger sig stå för demokrati saknar total självuppfattning insikt om demokratins värdegrunder, alla människors fri och rättigheter att gestalta sig utifrån den är att bejaka sin identitet? Pajala för mig är full av de berusade i själviskhet speglande sig i varandras bristande självinsikt. Osäkerheten och otillräkneligheten till sitt modersmål ger ändå bekräftelsen med gemensamma värderingar, även primitiva sådana ger styrka för gemensam sak att utsätta urbefolkningen för förtryck är gemensamma koden för gemenskap och samhörighet. Precis som där alltid har varit grupptrycket leder till falsk trygghet.
Har svarat tidigare och refuserats. Vår urbefolknings nutids historia kräver att få bli berättad. Herrefolket i Pajala kommun ledarskap gjorde beslut i dåvarande arbetsutskottet att förbjuda familjen Sunnas näringsutövande i sin traditionella kultur. Att vara same är personligt och privat och ingenting man är efter dagskänslan.Känner mig personligen politiskt utsatt för övergrepp direkt genom bemötandet av familjen. Från tidernas början skötte min familj om ” kattoporoja”, ett ansvar min far tog på sig frivilligt nämligen den kan ha rätt att mottaga skötesrenar. I Rennäringslagens skydd mot koncessionsinnehavare fanns inget om att måste, eller tvång utan frivillighet med lagligt stöd. Var skulle lappen annars räkna med stöd om lagen och Svensk författningssamling inte funnits. Min familj bedrev rennäringen på farfar Anders Sunnas tid. I Finland förekom rajtio en motsvarighet till min fars ställning, skillnaden fanns i lappbegreppet. I min värld fanns ingen medborgare som hade velat definieras som lapp och fanns än mindre på kartan att någon skulle lämna sitt fasta avlönade jobb för att leva som renskötare eller kallas för lapp värderingarna mot lappar står kvar. Lapparna var så hysteriskt hatade har personlig erfarenhet av, hela skoltiden i Pajala skallade Lapinmuori efter en. Det av barn till tjänsteman och kvinna, utsattes av bl a den personen för pennalism fysiskt med stick av passare. Samme person boxade en i magen så tappade luften. Det fanns två till elever av samma sort som gav hybris vid tanken på att måste vistas med dem i samma skola varje dag. Vuxna familje medlemmar utsattes till livet på det mest strategiska ställen i kojor där skorstenen igenmurats och patroner i eldstaden. Den politiske ledningen som förbjöd familjen sin näringsverksamhet tillfrågades om stöd till mobil värmestuga som rastkoja, det var något tidigare än arbetsutskottets förnekande av Sunna familjen. – Ni kan sova fast under en gran löd s- kommunalrådets svar. Ändå hade min familj skötselansvaret för stor del av kommun medborgares renar i sin vård. Kravet från skötesrenägare om samarbete med Sunnas stärktes mer för varje år som åren gick. Pappa Erik Sunna hade snärjigt med ett stort arbetsområde i renskötselområdet från Sattajärvi till Anttis. Många ggr efter skoldagen såg pappa utanför Esso med hunden Toppsy, ryggsäck och med sina Tegsnässkidor och stavar väntande på avgående buss till någon by inom kommunen. Vilket gjorde en illamående se pappa åka iväg medan jag och mina syskon väntade på bussen, hem. Därför gjorde pappa en stor bedrift när han som 50 åring tog sitt körkort, en bravad kan säga och i sin tur underlättade att komma hem till familjen, en skön känsla och en stor lättnad för mamma som hade djuren, korna i ladugården och barnen i olika åldrar hemma att ta hand om ensam. Medan syskonen hjälpte till efter förmåga, var själv näst yngst. Min äldste bror Herbert var en stor tillgång och lättnad för pappa och Herbert fortsatte i renskötseln direkt efter avslutat fortsättningsskolan. De två tidigare personer som anställdes genom renföreningen var en belastning för hela föreningen. Åkte taxi och drack på hotell i en by och bad att skicka räkningen till renföreningen, kommer ihåg vilken lättnad för pappa när Herbert blev vuxen och har alltid varit en duktig och ansvarsfull person som alltid såg till andras bästa i första hand. Tillsammans med pappa togs banklån för införskaffande av en tålig bil För transport av manskap och material. På 60 talet var Mercedes bilen en robust bil för ändamålet. Det blev två bilar efter varandra och huvudsakligen användes för ändamålet i rennäringen, med hela kommunens delaktiga. Ingen kom med förslag till samarbete om gemensamt färdmedel, familjen transporterade den anställde av föreningen till och från uppdragen varje gång och om den personen betalade något låter vara osagt. Men kravet på samarbete glömmer aldrig, en enkelriktad företeelse den ene gav men fick inget igen. Den inställningen delas av huvuddelen renägare och Pajalabor kommunledningens benämning för samarbete. Nu hoppas att även Viktigpetter får ta del av min historia innan jag refuseras.
Varför gör inte bladet ett reportage om det omtalade renskötarärendet i Sattajärvi. Ta samtidigt upp frågan om hur renägarföreningarna (paline) förvandlades till samebyar.
Bra, med bildandet av konstnärscentrum i glesbygden där norrbottningarna får tillfälle att lära sig om konst så, vi slipper höra från ledande personer i samhället, vittna om sin bristande förståelse för konst. Sensitiva människor har kontakt med sina känslor och känner empati och visar sympati för andras identitet, önskningar och behov. Låt Hedenäset bli en ny nordens Skagen.
Ja varför inte. I min värld fanns lappar en minoritet renskötselarbetande människor. Först var ordningsman för renförening. Näst i rad var ordförande far Erik Sunna för samebyn. Det var ingen tvekan att ordningsman är samma person inom familjen, tills de direkt berörda annat beslöt. Ett inövat arbetssätt sedan generationer tidigare med beslutsordningen togs gemensamt utomhus och i samband med samlingen runt läger elden.När arbetsordningen kom inomhus och till sameby systemet försvann renskötarens arbets beslut undan lite i sänder. Kommendering till renskötande samer om underkastelse kom från tidigare lappfogdeväldet. Med styrelsesystemet ändrades härskarväldet från myndighet till medlemmar i samebyn som med härskarteknik värderade innehållet för samarbete. Från ordningsman till ordförande. Pressen var stor på familjen om samarbete fast inga stadgar presenterades annat än att koncessionsinnehavare är ansvarig verksamheten inför myndighet och tredje man. I traditionellt fungerande samefamilj i rennäringskulturen ör arbete och privatliv lika och något annat vore integritetskränkande om förhållandet skulle inplanteras i motsatt riktning. Hela systemet med graderingar i olika beteckningar fjäll, skogs och koncessions områden är otidsenligt pauserande tid och mot utvecklingen. Samekulturen handlat om ett folk med gemensam sak rennäringen i symbios med urbefolkningen. Man kan inte göra klasskillnad på ett folk beroende var vederbörande är bosatt. idag behövs ingen rennäring som extra stöd för jordbrukare med mark. Min familj förråddes av anledning att lät sig övertalas till visa förtroende för medborgare som har visat sig omogen för det ena eller saknar helt förmåga att respektera sina medmänniskor. Därför lynchas familjen och skändas och personligen önskar att ingen behöver uppleva i kommande släkt samma sak. Ändå är väl värt att fortsätta kämpa för upprättelse är värt kamp hela vägen in i väggen.
Läs i Samefolket, där berättar bröderna Sunna själv.
Lars Pekka du skriver ju att din mormor inte hade en röst i demokratin på grund av språket. För övrigt kunde staten använt sig av tolkar. Hela herrefolket hade inte behövt lära sig vårt språk.
Nu har Haparanda medborgare möjlighet att se konst på plats, trots undermålig placering av bygdens egen uppväxte son Anders Sunna han målar det ingen vill säga. Den, om herraväldets förtryck direkt visar sig i konst och kultur. En så fantastiskt energisk person, ensam gör hela bygden bekräftas av vilka anledningar som helst, attityder, fördomar, förtryck så väl behövs för utveckling ska gynna alla bygdens medborgare. Kan intyga hur en bygdens författare för att kunna göra narr av befolkningen uppskattades som en gud hade anlänt. Med föreställning på länsteaterscen lyfte fram alla hyenors instinkter att vädras offentligt. Med smutskastning av namngivna personer gav rikt stoff till lokalmedias dagliga produktion under flera decennier, ser ut har nått sitt crescendo. Samma hysteri för konstnärens skapande kraft lyser i bygden med sin frånvaro ett tydligt bevis för Anders Sunnas arbete är ytterst nödvändigt för bygdens berörda urbefolknings utveckling. Hans suveräna konstnärliga verk visas underskattat och behöver lyftas upp ur underjorden, under en vägbro i Haparanda.
Behandlingen av renskötarfamiljen Sunna var, som jag uppfattade det, skamlig. Gamle Erik och hans söner var experterna på renskötsel, och de hade annan åsikt om renskötseln än ickesamiska medlemmar i Sattajärvi koncessionssameby. Resultat: Sunnafamiljen förlorade sin koncession. De var samer på nåder. Och det tornedalska storsamhället slog till utan nåd via kommunpolitikerna. Jag känner stor respekt för Anders Sunnas protester genom konsten. (Allt detta sagt med förbehållet att jag naturligtvis inte känner till alla detaljer i den gamla konflikten och kan inte heller Anders Sunnas konst).
Intressant! Det är alltså ett påstående om att en renskötare utsatts för nånting av en sameby med hjälp av tornedalska kommunpolitiker? Och det ska alltså ”herrefolket” och svenskarna stå till svars för?
Varför min familj traditionella renskötsel var annorlunda med krav på långsiktighet. De, med enda utkomsten av rennäringen var tvungen till framförhållning och egna beslut. De utanför betraktande ville omsätta rennäringen till industrimetod. Pappa Erik upplyste om vikten av utbytet av slakt ren vilket inte ville förstås att den bästa ledarrenen kunde inte slakats medan ägaren inte ville byta med en lämpligare ren att slakta. Sunnas levde av sin näring vilket krävde framförhållning och långsiktighet. Vilket kräver andra människor i beslutsprocessen med samma värderingar och många ville besluta utan att behöver ta ansvar delaktiga i samebystyrelsen utan eget ansvar, det ansvaret har koncessionsinnehavare. För övrigt en är det tre systemen med samerna grupperade i helt ojämställda grupper. Ett otidsenligt system när det handlar om lika villkor för folk oberoende bosättningsområde, fjällsamerna, skogs samer med tillgång till gemensam organisation i SSR och senare i Sametinget. Vilket min familj aldrig har haft något stöd av som näringsutövande i koncessionsområdet. Samerna i styrande ställning minns att familjen vände sig till i rennäringsdelegationen där Bror Saitton representerade samerna. Utan minsta lilla förståelse från B S återvände hem från Luleå och besvikna förstås. Personligen upplever samerna sedan tidigare i sina positioner vill ö h inte med koncessionsområdet ha att göra. På 70 talet bildade renskötande samerna tillsammans TorneLappmark sameförening av alla samer i situationen att vara underlydande till markägare. Målet var att få upp vår status och bli hörda av myndigheter, där var renskötande samer från Kalix, Överkalix ! Muonio Tärendö och med sametinget fick in en same från Muonio. Med tiden och utsattheten glömde vår representant bort för vems mandat han kom in och såg till att Muonio sameby fick upp status från Koncession till att bli Skogssameby. Systemet med rennäringen som biinkomst till jordbruket med markinnehav tillhör en svunnen tid. Min familj var den sista i byn som avvecklade jordbruket med kor men är de som nyttjar och använder markerna till att behålla landskapet inom synhåll, annars växer allting igen. Hade aldrig kunnat föreställt mig som nollad i skolan att det hemskaste som hänt var allt. I min värld närde drömmen att människan utvecklas positivt och nåt större insikt med högre utbildning. Ju längre tiden går sedan skoltiden och skammen med utsatthet har slagit omkull minsta visionen om rätten att vara den jag är.
Tack Lars Pekka, fint skrivet om min familj det värmer. Ingen människa är felfri och ska motsvara Någons utopiska förväntningar och motsvara utopiskaideal. Min familj eller en personligen har på något sätt förtjänat att bli så illa behandlat som i min forna hembygd i Pajala och tror mig veta att ingen annan blir så illa bemött för dem de är. Är verkligen inte bortskämd med att media behandlar familjen Sunna så objektivt som Lars Pekka gör.
Det, kunskapen om konsten kan Anders Sunna med akademisk utbildning inom genren konstutövning och vet man inte kan man alltid fråga honom personligen.
I presens ska det naturligtvis beskrivas det handlar om människor som lever i nutid, och framtiden futurum handlar om samma människors barn och barnbarn, för kommande generationer urbefolkning i TorneåLappmark. Som var i imperfektum har gått vidare och berättar om nu tid har ingenting förändrats till respekt och acceptans med ändrade värderingar mot urbefolkningen befinner sig på lappstadiet f f . Språket har en stor betydelse och att alla förstår gemensamma vokabuläret är viktigt för hela sammanhanget värdegrunder för att fungera tillsammans.
Var tog det vägen som har skrivit om spaltkilometer, får vi direkt berörda komma till tals ens en gång. Redogör gärna för vad jag har skrivit om rennäringen som har upplevt den.
Fel skrivet med upprepning och går inte ta bort,
Jag vet inte om du Nätpeikko medvetet missuppfattar eller om du är så instängd i dina egna tankegångar att du är oemottaglig för argument. Tror du Pekkas mormor inte uppfattade svenskan som herrefolkets språk. Jag vet inte om du tillhör dessa ostbalter som i sin inställsamhet till det svenska aldrig har tänkt över vad som är bra med det svenska samhället och vad som är mindre bra. I min fördomsfullhet placerar jag dig i en viss politisk fålla på grund av att du har gått en kurs om arbetsmiljö.
Viktigpetter, man kan nog ha olika åsikter om det är du eller jag som har missuppfattat verkligheten. Men det vore verkligen intressant att ta del av din beskrivning av kopplingen mellan politisk ideologi och att intressera sig för arbetsmiljö! Beskriv också gärna evidens/grunderna för din tes.
När infördes svenska som undervisningsspråk i de olika socknarna? Eller byarna, för jag tror de mindre byarna kan ha haft kvar finskan längre än kyrkbyarna.
Mormor Alatalo fd 1883 gick i skolan någon vecka varje termin. Mormor kunde finska och hörde henne aldrig prata svenska. Undervisningsspråket förmodar var finska, annars hade hon pratat svenska logiskt sett.
Lärde mig på en kurs om arbetsmiljö att det viktiga inte är hur det står till i verkligheten, utan hur gruppen eller individen uppfattar tillvaron, alltså den berättelse (”narrativet”) som råder. Tycker Lars Pekkas inlägg är bland det bättre skrivna jag sett från honom och jag håller även med det K-E Nyström skrivit om tidigare, jag delar därmed deras ”narrativ”. Om man däremot tycker att svenskar är ens ”herrefolk” blir det väl lite jobbigt i längden, att ständigt träffa människor som man känner sig underlägsen inför? Man kan faktiskt vara tornedaling, svensk och Stockholmare, i en och samma person (jag känner många sådana som inte skäms för sitt ursprung eller sin flerspråkighet).
Där kom det. Den store vite fadern i Stockholm har varit såå snäll mot oss ostbalter. Din riviga mormor borde kanske har fått lägga fram sina klagomål för herrefolket. På hennes eget språk. Det är faktiskt pudelns kärna.
Att hoppas på att hela ”herrefolket” skulle lära sig finska är väl en from men tämligen utsiktslös förhoppning. Eller ska vi kämpa för att vi blir herrefolket i Sverige? Jag tror nog mer på den svenska demokratin där var och en har en röst. Annars har du helt rätt i att min mormor var en verkligt rivig kvinna.