Replik till ”Vi har inte känt oss förtryckta” i Haparandabladet 2020-05-12:

Först slog jag upp ordet ”förtrycka” i Bonniers svenska ordbok. Där står tyranni, våld och tvång.

När jag började skolan i Övre Kuivakangas år 1935 hade jag, som andra barn alltid gjort, längtat efter att få börja i småskolan. Då hade jag redan lärt mig några svenska ord i min äldre brors skolbok men jag visste inte vad de betydde.

Första dagen hade jag gjort i ordning ryggsäcken som far hade köpt och mor hade följt mig ända till skolgårdsgrinden. Sedan skulle jag klara mig själv. Väl inne i skolsalen visade lärarinnan var vi skulle sitta. Efter en stund började lärarinnan prata men jag förstod ingenting av det hon sade. Varken jag eller andra nybörjare kunde svenska.

Av första tiden i skolan minns jag ingenting annat än att jag började smita hem varje dag tills föräldrarna tvingade mig dit. En dag när den första snön fallit fick jag en hård snöboll i ansiktet under rasten och svor på finska. Lisa som var vakt under rasten sprang till lärarinnan och sa att ”Gunnar säga finska”. Efter rasten tvingade lärarinnan mig att hämta ett ris bakom skolhuset. Sedan slog hon mig allt hon orkade och skrek AV DIG BLIR DET INGENTING om du inte slutar prata finska i skolan.

Senare och även nu har jag frågat mig varför jag smet från skolan. Jag tror att det var chocken över att jag inte fick prata det enda språk jag kunde. Dessutom behövde jag ju inte gå i skolan. Jag skulle ju bli skogsarbetare när skolan var slut. Det handlade bara om en lång väntan.

När skolan äntligen var slut stannade jag vid skolgrinden och lovade heligt att aldrig mer gå i någon skola men efter slitet en vinter med far i skogen förstod jag att jag måste iväg och söka annat arbete eller utbildning.

Efter två år som springpojke i Övertorneå for jag till Stockholm och arbetade på Radiola och andra verkstäder. Sedan blev det fabriksarbete i Västerås, Göteborg, Skövde, Gävle tills jag sökte som volontär vid P1 i Enköping. Mina kamrater från Tornedalen hade sökt till I19 i Boden för att sedan få jobb som tullare eller polis. Det kunde inte jag göra för jag visste att jag inte hade fått börja där eftersom min far varit internerad som kommunist i Storsien.

I Enköping fick jag ständigt höra av mina militärkamrater att jag inte kunde svenska tills vår civila lärare, efter vår första uppsats frågade. Vet ni att vi har fått en författare hit? Under hans lärartid hade han bara träffat på en som skrev så bra svenska. Gissa vem det är? Vi gissade på alla utom mig. När han sa att det var jag behövde jag ju inte stanna i det militära. Det kanske fanns en annan framtid för mig. Men det var inte så enkelt att bli fri från krigsmakten. Jag var tvungen att börja köpa Ny Dag och öppet berömma Stalin för att få avsked.

Sedan började jag köra lastbil i Stockholm. Jag sökte till folkhögskolan i Kalix och hade den stora turen att få Gunlög Järhult till lärare. Efter att jag skrivit min första uppsats tog hon mig under sina vingar beskydd. Men det dröjde tills jag var fyrtio år innan den första av mina nitton romaner kom ut.

Det här är min, av alla tornedalingars historia. Arbetsförmedlingens enda uppgift var att skriva biljetter söderut till alla ungdomar som sökte jobb. Jag hamnade på Asea i Västerås.

Enligt min uppfattning är det SPRÅKET som är själva grunden till det som många uppfattar som förtrycket av tornedalingarna. Själv har jag aldrig glömt att jag fick stryk med riset för att jag sagt någonting på finska.

Språksituationen var även orsaken till att många finskspråkiga tornedalska föräldrar började prata svenska med barnen när de var små med påföljden att de inte lärde sig finska. Skamligt nog är jag en av dem. Mina söner kan inte finska.

Gunnar Kieri