STR-T sprider fördomar om tornedalingar

Replik till: ”Tornedalingar har nog ändå varit förtryckta!” i Haparandabladet 2020-05-19:
Som väntat fortsätter debatten om Tornedalens språkfråga, och senast tog Tage Alalehto, ordförande för STR-T i Umeå, till orda. När jag såg hans namn tänkte jag att det kommer en förklaring till hans besynnerliga insändare i Dagens Nyheter för drygt ett år sedan och hans föreläsning i Umeå, där han jämförde behandlingen av tornedalska barn med de danska myndigheternas av inuiternas barn. Enligt Tage Alalehtos ord sändes tornedalska barn söderut som del i ”kulturella experiment.” Egendomligt nog kände STR-T:s ordförande Kerstin Salomonsson inte till detta, allt enligt ett insändarsvar i HB från henne.
Men detta skrev Alalehto inte om. En noggrann läsning av hans alster pekar i en helt annan riktning. Det är inte några förbud mot att tala finska, bestraffningar etc. som är problemet utan han skriver om strukturell diskriminering. Intressant nog är det inte det som STR-T vill få prövat inför en sanningskommission utan just de övergrepp som befolkningen skulle ha utsatts för och blivit kränkta av. Detta skulle resultera i en generell ursäkt från staten till tornedalingarna som kollektiv. Och det är just mot de generella påståendena och inte minst överdrifterna som protesterna och kritiken mot kraven på en sanningskommission har kommit.
Alalehto tar fram hotet från Ryssland som en orsak till försvenskningsarbetet. Många har förnekat att ett sådant var reellt och istället hävdat att det bara var en förevändning för att försvenska bygden, men på den punkten tvekar inte Alalehto. Däremot tar Alalehto i detta sammanhang inte upp den massiva propaganda som bedrevs från finskt håll mot försvenskningsarbetet; det var inga ”småhandlare” som låg bakom detta, bland annat en blivande president, ministrar, landshövdingar, kyrkliga företrädare och inte minst biskopar, höga militärer, den äktfinska pressen och rent fascistiska organisationer.
En stor del av skulden lägger Alalehto på den svenska statskyrkan och pekar på dess motstånd mot laestadianismen. Det är inget uppseendeväckande i sig, då man vet hur statskyrkan såg på gudstjänstlivet utanför det man inte kunde kontrollera. Konventikelplakatet hade tagits bort 1858 men mycket av dess synsätt levde kvar. Kyrkan hade också ett ansvar för folkbildningen.
Statsmakten såg annorlunda ut för 150 år sedan, och naturligtvis tillfrågades inte tornedalingarna enskilt ifall de ville försvenskas. (Parallell. Inte tillfrågades vi om vi, långt senare, ville bli betraktade som tillhörande en minoritet och skulle låta oss företrädas av en extremistorganisation med halvtannat tusental medlemmar. Och detta trots att vi nu lever i en demokrati.) Alalehto konstaterar liksom andra före honom, bland annat undertecknad, att tornedalingarna accepterade den förda försvenskningspolitiken – och många såg också, tvärtemot vad STR-T anser, den som positiv och i stort sett som det enda alternativet för bygden. Och än en gång – man strävade aldrig från myndigheternas sida efter att utplåna det finska språket. Något sådant fann jag trots ivrigt letande aldrig i källorna – tvärtom, många som i efterhand utpekats som ”bovar i dramat” hade en positiv syn på finska språket.
Enligt Alalehto ledde försvenskningen till att tornedalingarna tvingades flytta söderut med början på 50-talet. Samhällsvetaren Alalehto torde vara underkunnig om att det inte bara var tornedalingar som flyttade under 50-talet utan också ett mycket stort antal människor från många andra regioner i Sverige. Utflyttningen hade börjat långt tidigare, då malmfälten i länet behövde arbetskraft. För Tornedalen var det en nödvändighet, då det här fanns ett stort födelseöverskott. Naturligtvis, och däri har Alalehto rätt, var människorna som flyttade ut en viktig kapitalresurs. Dock var de språkligt handikappade, och det skriver Alalehto också. Konklusionen kan inte bli någon annan än att tornedalingarna inte fick lära sig tillräckligt mycket och tillräckligt bra svenska, eller…
Slutligen – var hittar Alalehto belägg för att tornedalingen ”blev betraktad som ett folk av `andra sorteringen`.” Det stora problemet som undertecknad och andra ser det, är de fördomar som nu sprids om tornedalingarna och vår historia av inte minst företrädare för STR-T.

VILL DU SVARA PÅ INLÄGGET?

Skicka in en replik via vårt formulär eller mejla den till friaord@haparandabladet.se. Du kan också kommentera nedan:

Kommentera artikeln:

2 kommentarer på “STR-T sprider fördomar om tornedalingar

  1. Bra skrivet Karl-Erik Nyström…. Det var ungefär 1974 som man inledde undervisning på finska som hemspråk och ca 1985 som man bytte till meän kieli och då och då hade vi 40-talister och äldre redan slutat skolan, det är nog därför vi inte känner igen oss i meän kieli för vi sa att vi pratade finska med farmor…. Matii Kenttä en fd lärare var en av förespråkarna…från nytid.fi ….

    • Så var det på 50 och 60-talet också, vi pratade suomea och i Finland pratade man suomensuomea. När man lyssnar på P4 idag efter kl 17 pratas det mycket suomensuomea.

      Moses

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Dela den här artikeln:

Dela på email
E-post
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn

AKTUELLA DISKUSSIONER

SENASTE TIDNINGEN

VILL DU PRENUMERERA?

E-tidning

Autogiro eller kort utan bindningstid
kr 79 Månadsvis
  • E-tidning
  • App för mobil
  • App för läsplatta
  • Taltidning (sve)
  • Sökbart arkiv
  • Offlineläsning
Popular

Läsning från E-TIDNINGEN

Ökar försäljningen trots coronakrisen

– Vi har i Tornedalen en särskild kraft och en sisu som kanske inte finns på andra håll. Jaxal är utan tvekan ett resultat av den kraften. Det säger Ida Hjort-Rova, 30 år, vd vid Jaxal AB, Övertorneås näst största industriföretag. Ett företag som rekryterar och växer mitt i coronakrisen.

Kaunisanställd buskör

JUNOSUANDO: På jobbet hanterar han bland annat säkerhetsfrågor för malmbilarna. På fritiden gör han burnouter och buskör på byn. Nu har invånarna i Junosuando fått nog.

Kärlek över stängd gräns

Den stängda gränsen har haft stor påverkan på mångas liv vid svenskfinska gränsen, och idag startar Haparandabladet en artikelserie för att dokumentera vittnesmål från gränsstängningen. Det första vittnesmålet kommer från Olivia Lilleberg och Hussein Naseri.

Elisabeth Holmgren
Hon uppfann brevlådeshopping

När Coronapandemin var ett faktum kunde Elisabeth Holmgren, själv tillhörandes en riskgrupp, inte längre resa runt och sälja kläder. Då föddes hennes idé om brevlådeshopping.