Både strandskydd och vindkraft skadar landsbygden.

Det brukar sägas att man inte ska slåss med väderkvarnar, en sägelse som har sin rot i Cervantes roman Don Quijote, där huvudpersonen får för sig att de vinddrivna kvarnarna är ondskefulla jättar och att han kan bevisa sitt mod genom att bekämpa dem.

Det gick inte så bra, men det är en berättelse som jag kommer att tänka på när en utredning om ett förnyat strandskydd presenterats. Berättelsen går att koppla till vindkraft.

* * *

Strandskyddet kom till genom urbaniseringen av vårt samhälle. Ett av syftena är att ge allmänheten tillgång till stränder och den kan beskrivas som en del av allemansrätten. Redan på 1940-talet fanns det möjligheter för länsstyrelser att stoppa bebyggelse i strandnära lägen.

Senare kom strandskyddet även att värna miljö, djur- och växtliv.

Lagen har förändrats i omgångar.

En av reformerna kom 2009.

Problemen då var att det var stopp för bebyggelse i öde marker medan redan bebyggda områden korkades igen fullständigt.

En lösning, LIS, Landsbygdsutveckling i strandnära områden, skulle ge kommunerna möjlighet att peka ut områden där dispensmöjligheterna skulle vara större. Många kommuner genomförde ett ambitiöst planeringsarbete för LIS och byggnadsnämnder var hyfsat generösa med att bevilja dispenser. Som länsstyrelsen överklagade och stoppade.

LIS gav mycket väsen för lite ull.

Det absurda är att lagen också gav länsstyrelsen rätt att besluta om strandskydd upp till 300 meter, istället för det generella om 100 meter.

I skärgårdar betyder det att hela öar fått totalt byggförbud.

Det har även beslutats om 300 meters strandskydd trots att väg funnits strandnära. Tidigare regler medgav dispensmöjlighet i sådana fall.

I vårt län har byråkrater på länsstyrelsen, åtminstone tidvis, tolkat strandskyddet som miljöaktivister och stoppat byggen som både kommuner och byggherrar sett som fullt rimliga.

* * *

Att kunna bygga för att bo och vistas nära vatten är en tillgång för alla delar av landet, där man inte bor så trångt att man tvingas byta lunginnehåll med varandra.

I framförallt glesbygden har lagen gett det märkliga förhållandet att det inte gått att bygga en bastu nära en bäck. En lantbrukare som fått tillstånd att bygga en damm för bevattning – eller skapat en våtmark för biologisk mångfald – har fått strandskyddet ”på köpet”.

Inom Januariöverenskommelsen var en översyn av strandskyddet en av punkterna och den nu framlagda utredningen i frågan innehåller viktiga förändringar. Bland annat ska vattendrag under två meters bredd undantas från strandskydd. Samma ska gälla sjöar på upp till en hektar i yta.

Det ska också medges för kommunerna att peka ut Landsbygdsområden i kommunernas översiktsplaner, som ska rendera i generösare villkor för dispens.

Viktigt är också att kommuner ska kunna ansöka hos länsstyrelsen om att helt ta bort strandskyddet i områden med ringa bebyggelse och stora områden med stränder.

* * *

Jag har skrivit en del om strandskydd under mina år som ledarskribent och jag har alltid sett stränderna som en värdefull tillgång för oss som bor i huvudändan av landet.

Mer ofta än sällan har jag blivit besviken på hur byråkrater bromsat utveckling och bosättning i avfolkningsbygder.

Det paradoxala är att vi har lagstiftning som ger grönt ljus till industriella vindkraftparker med blink och buller i annars obrutna naturområden samtidigt som ett bastubygge i skogen stoppas.

Den nu framlagda utredningen balanserar strandskyddet, men ges länsstyrelserna för mycket makt är risken uppenbar att landsbygdskommunernas kamp för ett rimligare strandskydd blir en kamp mot krafter som hellre ser igenvuxna stränder än landsbygdens överlevnad.

Örjan Pekka, ledarskribent