Replik till Bengt Buchts inlägg ”Varför så svårt att föra dialog?” i Haparandabladet 7 augusti 2020:
Bengt Bucht har författat en replik (7/8) till den pågående diskussionen om sannings- och försoningskommissionens väl och ve för tornedalingar. Det är välkommet! Den förhistoria som Bucht nämner om hur diskussionen inom STR-T pågått kring frågan om tornedalingar varit förtryckta eller inte, den känner jag inte till. Jag är i det avseendet alltför ’ung’ medlem för att kunna säga bu eller bä kring detta. Det som lett mig fram till ståndpunkten att tornedalingar trots allt varit förtryckta inledningsvis för att med tiden bli politiskt och kulturellt försakade som grupp, är inte medlemskapet i STR-T, utan den forskning jag bedrivit som lett fram till ett antal publikationer. Delar av detta har jag tidigare redovisat i den nu pågående diskussionen.
Jag kan dela Buchts åsikt att vissa tornedalingar aldrig har upplevt försvenskningsprocessen som ett förtryck eller som ett problem. De har i själva verket upplevt integreringen från det etniskt finska till det etniskt svenska som ett naturligt inslag i hur världen kom att utvecklas. En utveckling som man egentligen som individ inte kunde göra mycket åt mer än att acceptera och stödja (definition of the situation). Eftersom dessa individer för det mesta inte hade några svårigheter i sin skolgång eller med att acceptera att östlaestadianismen skulle ingå i statskyrkan, eller att ta till sig svenska och svensk kultur, etc så stod dörren öppen för en fullskalig integration. Andra däremot blev integrerade under hot, straff och förnedring. Men även de blev integrerade med tiden. Det är det existentiella priset för denna integrering som försoningen handlar om.
Men det som kommissionen också bör behandla är, som också Bucht antyder, det bredare perspektivet av geopolitiska faktorer bakom varför Tornedalen blir intressant för statsmakten att försvenska. Det jag skulle vilja ha närmare insyn i, och här ligger sanningsdimensionen hos kommissionen, är varför staten, med alla dess underhuggare i nedstigande led, införde bonussystem för lärare att undervisa på svenska; varför man såg med oro på västlaestadianismen och förordade östlaestadianismen, varför barn från de lägre klasserna skickades till Gotland ibland utan föräldrars vetskap eller handlingsmöjlighet, etc, etc. Varför skedde allt detta, och varför erbjöd sig inte staten som kompensation/incitament att satsa på den tornedalska bygden näringslivsmässigt, för att på det sättet förankra lojaliteten bland tornedalingar till Sverige som nation och stat. Vad som istället tycks hända är att staten, med dess underhuggare, prompt införde ovanstående åtgärder utan någon form av dialog med ortsbefolkningen och utan att tornedalingen på något sätt aktivt gavs incitament att själva understödja försvenskningsprocessen. Det här är märkligt, eftersom en liknande form av försvenskning av det skånska, det jämtska, etc föregåtts av ekonomiska incitament (infrastruktursatsningar, uppbyggande av entreprenörssatsningar, etc). Men av tornedalingar har man bara krävt undergivenhet, till vilket tornedalingen själv också anpassat sig. Visst, man kan diskutera om detta är uttryck för ett förtryck eller ett uttryck för håglös medgivenhet från tornedalingens sida. Men oavsett vad så är detta ett problem som förföljt tornedalingen som minoritetsgrupp.
När det då gäller kommissionens vetenskapliga kvalité, som Bucht mycket riktigt lyfter fram, så hyser jag inga tvivel att data bestående av dokument, matriklar, officiella rapporter, etc kommer att granskas källkritiskt på ett adekvat vetenskapligt sätt. Däremot hyser jag rätt starka tvivel till hur vittnesmålen kommer att behandlas. Det är ingen tvekan om att vittnesmålen är viktiga, men de är selektiva och kan inte betraktas som representativa. Det leder till ett selektionsproblem och kommer att påverka slutrapportens trovärdighet. Det skulle kunna vägas upp av en enkät, men någon sådan tror jag inte kommer att genomföras. Inte bara på grund av brist på pengar och tid, utan mer på att den vetenskapliga kompetensen för detta är bristfällig hos kommissionen. Det jag misstänker, och som kanske även Bucht misstänker, är att vi kommer att få en rapport som är kartläggande (hur ser fenomenet ut), beskrivande (hur upplevde individer detta) och möjligtvis försiktigt utforskande av någon förflugen idé (kan det möjligen bero på följande faktorer, x, y, z…). Men någon statistisk robust förklaring kommer vi inte att få.
Tage Alalehto
11 kommentarer på “Tvivel när det gäller vittnesmålen”
Juristspöket Laban ställer kyrkan mitt i byn och visar hur lättmanipulerade vi är i vår okunnighet. Kero kan ju vara glad att han inte är registrerad som ryss. Nu börjar man förstå namnbytandet bättre. Folk med ärevördiga namn som Hetta , Käyräsvuopio, Kero mfl har funnit sig föranledda att byta. Tänk om namn som Leijonhuvud , Natt och Dag , Oxenstierna mfl hade funnit sig föranledda att byta till ett Smygebrattnamn.
Bertil Kero, det var inte tur att vi fick lära oss svenska det var nödvändigt. Det var sättet det gjordes på som var förkastligt. Det som var bra med det ryska i Finland var att det kunde löna sig att arbeta där fram till 1918. Det ryska vetet höll bättre klass än det svenska. Pratet om ryssvänlighet är ren jingoism.
det var tur att vi fick lära oss svenska och att staten motverkade att ryssvänligheten via finskan bromsades upp. Det var rysskräcken som gjorde att Sveriges regering då ville lära oss svenska. Annars skulle vi ha varit under slaveriet med finskan bara. Sanningskommissionen består av samma andas barn – nämligen ryssvänliga.
Juristspöket laban tycker att det kan vara lämpligt att undersöka de omständigheter som kan finnas kring allt från försvenskning till diskriminering av Tornedalingar.
Att exempelvis heta Kero är ju väldigt inhemskt i Tornedalen men i den Svenska ras- och nationalitetsbokföringen betraktas enligt instruktionen personer födda i Tornedalen (”finskkommun”) med finsklåtande namn ska betraktas som av rasen finnar och därmed anses utländska.
Tittar man i Riksarkivets offentliga data ser man tex. att namnet Kero klassificerats som Finskt och Svenska medborgare med namnet Kero, födda i Tornedalen klassificeras som ”Övrigt: Finne”.
https://sok.riksarkivet.se/person?Namn=Kero&page=1&postid=Folk_100130644&tab=post#tab
Det kan ju vara som så att personer har eller fortfarande diskrimineras på grund av sådana anteckningar. ”Övrigt: Är inte Svensk”. Kan vara bra att tänka på. Domstolar, lantmäteri, affärsmyndigheter, och alla former av Kommunala myndigheter brukar alltid kontrollera sådant där och i Tornedalen är herr Kero säkerligen inhemsk, men utanför Tornedalen kan ju saken vara annorlunda, och regementet mot utlänningar tidsvis hårt. Knappast ligger det i Ryssvänliga intressen att dölja sådana saker, möjligen att ta en springnota.
Vänligen
Gustaf Vasa och skåningarna? Den svenska historieskrivningen verkar inte ha gått hem överallt.
Viktigpetter, din gamle spjuver! Du har så rätt, det skulle stått Karl XI, ättling till Gustav Vasa, som inledde bygget till det som idag är Sverige (som vi hedrar 6 juni varje år). Men poängen är att om man studerar hur Karl XI- som står staty efter slaget vid Lund-behandlade skåningar så framstår tornedalingarsvedermödor som, tja -uthärliga. Men nu är det tid för ännu en svensk tradition nämligen kräftskivor, och då blir inte bara skåningar utan många av oss andra snapshanar…
Skräck nu och då.
Besluten om försvenskningen togs innan revolutionen i Ryssland och handlade om att göra om området till landets villkor. Före 1917 fanns ett gott samarbete och många etablerade svenskar som deltog i utvecklingen av landet i öst. Skräcken infann sig senare efter revolutionen när nya strömningar uppstod som även kunde vara ett hot mot Sverige. Förmodligen denna tid som sedan påverkat våra levnadsvillkor till idag och där vissa inte uppfattat att någon inverkan skett utan att allt är gott.
Idag bevittnar vi samma skräck som nu vänts mot oss och som sett till vårt område/ vår roll mellan två länder är svår att ta in. Får man inte till denna utveckling politiskt och området går i sär stundar nya bistra tider, tyvärr.
När det gäller skåningar får man snarare tala om majoritet än minoritet. Det har funnits tider då Stockholmarna kallade riksdagshuset Skånska ambassaden.
jag har frågat min 90-åriga syster om hur hon upplevt skoltiden. Hon kunde inget ord svenska vid skolstart men fröken Alma Suo lockade fram svenska hos barnen genom att ta en bild på var och en, den bilden fick man om man kunde svenska till jullovet… inga piskor, hårda ord, skallmätningar mm negativa påtryckningar från läraren… med en elev som inte alls vill prata lekte hon kusk och häst och till slut började han prata finska och så småningom svenska. Vad skulle det bli av oss/er akademiker idag om vi/ni inte lärt er svenska språket, samma händer idag med nysvenskarna, vi vill att de ska lära sig svenska
Tireb, vilket fint och beskrivande inlägg du skrivit! Hoppas verkligen kommissionen intervjuar din syster och får höra samma sak från henne!
När jag, som i huvudsak definierar mig som tornedaling och svensk (med mera) läser inlägg och kommentarer om det påstådda svenska förtrycket mot tornedalingar undrar jag om jag drömmer, eller om det är nåt självklart fakta jag har har missat? Tänker på Snapphanarnas uppror mot Sverige (idag skulle Snapphanarna nog definieras som en terrorgrupp). Vilka ekonomiska incitament, infrastruktursatsningar och näringslivssatsningar erbjöd Gustav Vasa de rebelliska skåningarna på 1500-talet?Skåningar är idag självklara svenskar utan krav på minoritetsstatus. Frågeställningen om varför staten erbjöd belöning till ”underhuggare” (dit inte bara präster och lärare räknas-utan även kriminologer förvisso) är väl ganska enkel att besvara. Även nyligen styrdes statsförvaltningen genom tesen New Public Management-likt sovjets gamla femårsplaner- och löner sattes och sätts i utvecklings-och lönesamtal där ”statens underhuggare” och dennes chef förhandlar lönen utifrån hur arbetet skötts enligt planer och direktiv från departementet. Idag diskuteras hur man ska integrera de sk nyanlända, och syftet är nog detsamma, dvs att få boende i Sverige att fungera i det svenska samhället vilket bla innebär att behärska ett gemensamt språk. Tillbringade för övrigt nyligen en tid i Skåne (forna Östdanmark) . Noterade en viss trafik av danskar på hotellet och kunde inte låta bli att fråga receptionisten om relationen Skåne/Danmark/Sverige. Sammanfattningsvis blev svaret att ”dom ägde oss förut men vi är väldigt glada för att vi idag vi tillhör Sverige”. Jaha, om kränkhetsprincipen inte syns i Skåne varför syns den i Tornedalen? Kanske skåningar genom seklerna sett till att ordna det för sig i stället för att beklaga sig och skylla på ”socioekonomiska faktorer” (som är populärt i vänsterpopulistisk kontext). Lösningen för att gå vidare är kanske att ”improvise, adapt and overrule” (för att citera Norman Swartzkopf).