De studier som bedrivits under 2000-talet vittnar om att tornedalingen idag är etniskt svensk. Svensk kultur, svensk historia, svenskt språk och det svenska medborgarskapet är utgångspunkten för att tornedalingen idag känner sig som svensk.
Sannings- och försoningskommissionen kommer med lätthet finna att tornedalingen idag försonats med det svenska och vice versa. Att det har blivit så beror säkerligen på de tornedalska popularisatorer inom musik, litteratur och dans som lanserat sin syn på den accepterade tornedalingen, och där tornedalingen i sin tur förlikat sig med denna acceptans av det svenska. Tornedalingen framstår kanske som lite eljest, med sitt språk, men är i grunden en hyvens person som försöker göra upp med sin kärva mansbild och sin tystlåtenhet. Helt enkelt bli en modern svensk.
Denna finkulturella försoning med det svenska är förstås positiv, oskyldig men till sitt politiska innehåll neutral. Därför att den innefattar ett pris av förnekelse. Ser man på de socioekonomiska villkoren för tornedalingen idag och jämför dem med riksgenomsnittet så talar siffrorna sitt tydliga språk. Skolverksamhet, förskoleverksamhet, äldreomsorg, sjukvård, etc dvs allt som förknippas med välfärdsstatens omsorg har aldrig riktigt varit i nivå med riket. Och om man till detta lägger till arbetslöshet, sysselsättningsgrad och samhällsservice (polisiär närvaro, brandkår, ambulansverksamhet, etc) så är läget mer än bekymmersamt.
Skälet till detta missförhållande, menar jag ligger i att kapitalismen aldrig kom att få sitt fotfäste i Tornedalen när den som mest behövde det efter kriget när basindustrierna började blomstra. 1958 och 1960 års Tornedalsutredningar visar med all tydlighet att Tornedalen låg miltals efter i ekonomisk utveckling för att kunna bli en tillväxtregion av betydelse i förhållande till andra delar av Sverige. Utredningen gav dock inga incitament för hur Tornedalen skulle kunna utvecklas, och alldeles uppenbart tog inte heller de partipolitiska eller entreprenöriella krafterna i Tornedalen tag i detta. Undantag fanns förstås, men inte på någon bred front. Därmed förlorade kommunerna en viktig skattekälla och i förlängningen sin politiska handlingsfrihet gentemot Staten.
Det som istället hände var att Staten fick ta det ekonomiska ansvaret för att hålla Tornedalen under sina vingar. Staten hade dock ingen entreprenöriell strävan i sin regionalpolitik utan förmedlade enbart bidrag, lån och fagra löften att hålla sysselsättningsstrukturen uppe i väntan på bussen söderut. Det var förvisso inte Statens ansvar att förverkliga fri företagsamhet, utan det vilade hos tornedalingen själv. Men denne var i sin tur bakbunden av sitt laestadianska arv av undergivenhet, negativ självbild och underdånighet gentemot överheten.
Det låste fast tornedalingen vid en förhärskande attityd om ei se kannatte vilket gav i sin förlängning en pessimistisk framtidsbild. Det är just denna typ av mentalt arv som sannings- och försoningskommissionen bör, enligt mitt förmenade, utreda närmare. Vad bar egentligen laestadianismen fram för syn på det individuella ansvaret att främja ekonomisk tillväxt i regionen? På vilket sätt gynnade/missgynnade skolan och Statskyrkan tornedalingens initiativ att utveckla regionen ekonomiskt och politiskt? Enligt min mening, kommer utredningen finna negativa svar på dessa två aspekter.
Tage Alalehto
6 kommentarer på “Försvenskningen präglar tornedalingen än idag”
Är uppvuxen i tvåspråkigt område 2,5 mil från Kolari Finland. Än idag kan jag inte fatta varför misstron breder ut sig till övriga världen om ovilliga till svenska som modersmål, men blandspråk något som definierar gränsboende. Känner personligen riktigt nedvärderande politik, skulle vanligtvis kunniga i svenska språket kunna ärligt använda blandspråket som modersmål än varifrån den modern kom, snarare är det någon annan agenda som ligger bakom någon som använder tvåspråkighet som alibi för andra syften. Min familje kultur i bygden har alltid nedvärderats och setts under axeln, är än idag rent av förbjuden. Hör de som lär ut blandspråk som evangelium hur illa kulturismen haltar. Man kräver upphöjning av blandspråk med tvivelaktiga värderingar medan man förnekar lapparna som varit här innan svedjebrännarnas tid.
Vad får dig att tro att samernas förfäder levde i Tornedalen innan birkarlarna?
Klart att vi är svenskar, men efter Sveaborgs fall 1808 och det senare fredsavtalet 1809 drogs en gräns rätt godtyckligt. Folk som det inte var någon skillnad på i närheten av älven var nu svenska och ryska.
Regeringen såg att folket var lika på båda sidor av gränsen, och blev rädd för att ryska sympatier skulle utvecklas så de försökte göra folket så svenskt som möjligt.
Som jag förstår det är det enda man vill är att utreda vad som hänt och vad för effekter de haft, då man kan identifiera problemen kan man lättare lösa dem.
Exempelvis, om utredningen visar på att vår region har behandlats sämre har vi belägg för att kräva förändring. Och vi vill väl alla äntligen höra lite positiva nyheter om ekonomisk tillväxt och sånt i Tornedalen.
Om Haparanda har vi ju ett klassiskt statement eller på gammal svenska uttalande av förre landshövdingen Ragnar Lassinantti (1960-talet): Haparanda är den enda stad i världen där enspråkighet räknas som merit. Ännu under 1990-talet fanns det folk som med stolthet påstod att de hade bott 60 år i Haparanda och aldrig varit öster om Torne älv. En kulturnämndsordförande för 15 år sedan hävdade skarpt att han minsann inte tillhörde en minoritet, ty han var svensk. Jag tycker mig märka kulturtrådar till dessa i repliker ovan. Spännande. Få vill diskutera de ekonomiska fördelarna av att ha t ex gemensamma vårdcentraler, postväsende, skolsystem, äldreboende, tandläkare etc och spara in kanske 200 miljoner.
Mycket bra skrivet och rätt resonemang.
Är själv född i Haparanda, bodde fyra första åren i hedenäset samt ytterligare fyra år i vuxen ålder i Haparanda och övriga år på andra orter i Sverige.
Har alltid känt mig som svensk och har ytterligare försvenskat mig efter vistelsen borta från Tornedalen.
Jag har tidigare känt tillhörigheten till Tornedalen men den fick en rejäl känga efter dom senaste fyra åren i Haparanda med den stora andelen finsktalande som fanns där.
Detta var inte det Tornedalen jag var van vid utan kändes mer som Finland och man fick känslan av att man var främling i sitt eget land.
Konstaterar att det trots allt inte bor så många äkta svenskar i Haparanda och i synnerhet äkta tornedalningar utan majoriteten är inflyttade finländare som fortfarande efter många år i Sverige inte vill betrakta sig som svenskar utan som finländare.
Detta har även gjort att finskan har blivit det dominerande språket på många arbetsplatser i Haparanda trots att arbetsspråk är svenska för att missförstånd och fel inte ska uppstå, finska språket ska vara en tillgång då många är finsktalande på bland annat äldreboenden men för den skull ska den inte ta över ”arbetsspråket” på arbetsplatsen.
Har exempel då rasterna och avrapporteringar sker/skett endast på finska trots att det finns/funnits personal som ej behärskat språket.
Detta blir ett arbetsplatsproblem som leder till risker samt till utfrysning, mobbning och trakasserier för den drabbade.
Många arbetstagare är svenskar och även andra nationaliteter förekommer på arbetsplatserna som ej behärskar det finska språket.
Har följt debatten med intresse och förundran och egentligen kanske jag skulle förbli tyst på läktaren…men jag vill inte tyst kläs i offerkofta. Klart vi är svenskar,
vad annat? Om inte Sveaborg fallit 1809 och ryssen tagit östra rikshalvan hade vi haft ännu fler svenskar, men ”let bygons be bygons” som på meänkieli kanske kunde översättas till ”anta olla, älä viitii häpötä sitää taas”? Vi lever en bra bit in på 2000-talet, och nu ska visst all historia revideras. Jag som svensk tornedaling vill inte blandas ihop med trender som kan påminna om baskisk etnoseparatism eller ”Black Life Matters” e dyl. Vem ska be om ursäkt åt vem, vad ska vilka försonas om? Nu vill vissa etnokränkta historierevisionister dessutom riva statyer av Carl Von Linne (som delade in blommor och djur i arter), helt i tidens anda. Nästa steg är väl att bränna alla Astrid Lindgrens böcker eftersom hon I nån bok skrev att Pippis pappa var N-kung i Söderhavet (vilket var språkbruket på den tiden). Apropå att tornedalingar fick-och får- flytta söderut för att försörja sig så är vi som landsdel inte ensamma om det. Det beror inte på försvenskningspolitik eller etnisk rensning utan på industrialisering och urbanisering som landsbygden i hela Sverige fått erfara då gamla metoder för jord- och skogsbruk ej längre är lönsamma och arbetskraften behövs till annat. Ha en trevlig sommar!