Replik på ”Språket är själva grunden” i Haparandabladet 2020-05-26:
Gunnar Kieri, en framstående tornedalsk författare, har sagt sitt om förtrycket i Tornedalen, för vilken gång i ordningen må vara osagt. Samtidigt återberättar han sitt livs historia och återkommer till hur hans begåvning uppmärksammas eller snarare upptäcks. Som barn drabbades Gunnar Kieri av skolagan, ett verktyg i den dåtida auktoritära skolan, som verkar helt främmande i dag.
Det är fullt begripligt att minnena av denna behandling sitter i och har skapat en stark bitterhet hos berörda. Det Gunnar Kieri inte tar upp är att hans skönlitterära verk kommit att betraktas som generella sanningar som skulle gälla i stort sett alla tornedalsbarn som fick genomlida det svenska skolsystemet. Eftersom Kieris berättelse om hur hans begåvning upptäcks inte är ny för mig, har jag ofta funderat på hur eller varifrån denna förmåga att skriva så bra svenska kom. För inte kan det väl ha varit från det av Kieri förkättrade svenska skolsystemet?
En alldeles sann anekdot som understryker Kieris betydelse för synen på försvenskningen i de tornedalska skolorna. Två infödda tornedalingar fick i en diskussion höra från en utifrån kommande (i det här fallet från Finland ) att man förbjudits att tala finska. När dessa två förnekade att de själva skulle ha förbjudits svarade den ”som visste mer”, att det hade de visst blivit för Gunnar Kieri hade skrivit att det var så.
Det är denna typ av generaliseringar, som bland annat Kieri bjuder på, som bidragit och bidrar till att en mycket besynnerlig historieskrivning om Tornedalens historia skapats och fortfarande skapas.
Karl-Erik Nyström
2 kommentarer på “Replik: Kieris fiktion har blivit sanning”
När jag började i samma skola som Kieri elva år senare kunde jag så pass mycket svenska att jag förstod vad lärarinnan sade och jag kunde uttrycka mig på enkel svenska. Ibland var hon tvungen att ta till vårt eget språk för att förklara för någon elev. Vi pojkar talade alltid vårt eget språk på rasterna och vad jag minns blev vi inte straffade för det. I sjätte klass fick vi en vikarie i ett par månader och det första hon meddelade oss var att vi inte fick tala vårt eget språk och att flickorna skulle övervaka att vi pojkar följde ordern. Straffet för oss skulle bli kvarsittning. Vi upplyste flickorna om vådan av att skvallra. Vi fortsatte att tala vårt eget språk . Den här läraren var en av våra egna men en helt indoktrinerad typ. I vuxen ålder har jag hört mig för om vad hon gjorde i andra skolor och hon skall ha varit en oförbätterlig försvenskare.
Som sagt tidigare är det i slutändan fråga om individuella narrativ.
Hur ser din egen berättelse ut?