Vi har inte mycket i Pajala Kommun, vi har inte mycket alls. Ett förhållandevis platt stycke mark har vi att ta hand om, som inte gör något väsen av sig i något specifikt avseende. Det har aldrig varit lätt att leva här, jobben har varit få och distansen lång mellan dem.

Generationen före mig har tvingats slita från morgon till kväll oavsett dag på veckan, eller året för att få ändarna att mötas. Jag vet att det har varit tungt, jag vet. Människor har helt förståeligt flyttat till ett enklare liv någon annanstans. Dom som stannat kanske skulle beskriva det som ett konstant molande genom hela livet.

Det är kanske därför vi tacksamt tar emot de jobb (läs exploateringar) som erbjuds och vi ställer oss inte så tveksamma som vi kanske borde. Länge var det skogen som gav dem, med rötter och allt. På senare tid malmen och nu sist verkar det som att Vattenfall hittat pengar att tjäna här uppe.

Rötter, detta ord som man likväl kunde byta ut emot förbannelse ibland. Flyttade själv söderut och ville bort från dessa rötter. Men efter andra barnet kunde man knappt göra något annat än tänka på att ta barnen till Tornedalen, visa sin förbannelse. Så flytt till Luleå för att ha behagligt avstånd till dessa förbannade rötter och detta förbannade Tornedalen. Jag är så förvirrad att jag på riktigt tror att jag har haft den bästa uppväxt en människa kan ha, och skulle aldrig i mitt liv byta ut den mot något. Jag vill också i den mån det går ge samma sak till mina barn. Detta tror jag beror på att vi (yngre) och ni (äldre) befinner oss i olika Tornedalen, samtidigt. Ni (min uppfattning) ser kanske ett eländigt slit, kanske även med chans på revansch. Vi ser något helt, helt annat.

Jag tror att fast vi sett hur ni ständigt slitit så har många i min generation en väldig kärlek till Tornedalen. Byn man kommer ifrån och naturen som omger den. De orörda (oreglerade) älvarna och den fantastiska, subtila kulturen. Det är så förbannat vackert här att jag tror bilder av naturen i sig kommer flyga förbi den dag jag ser livet i revy.

Som ni förstår är jag en mycket förvirrad man.

Men allt sedan Kaunis Iron startade, eller återstartade, finns det nya tankar och funderingar.

Nyliberalismen har tagit sig ända upp till Tornedalen, och allt skall räknas på vinst eller förlust. Och som vanligt får naturen räknas som extern kostnad.

Och om det då ändå hade kostat företagen det jag betalar för dessa industriprojekt så hade det ju varit väl och ve. Men icke, SSAB, LKAB, Facebook betalar alltså 0,5 öre/kWh för denna el, som produceras genom att perforera mitt land med dessa väldiga monoliter.

Människor som bor i denna glesa del av landet har försakat många olika tjänster som normalt ingår i statens baspaket, till fördel för att bo i en annan typ av samhälle. Ett samhälle där kraven på att klara sig själv är betydligt högre, oavsett problem. Så snälla gör inte denna del av landet till samma exploaterade stycke mark som finns på nästan alla andra platser i Sverige. Gör för guds skull inte Tornedalen till resten av Sverige. Vi tar gärna sämre kvalité på det baspaket staten levererar, bara vi slipper exploateringen som följer med.

Lyssnade på ett program på P1 (tror jag) där man hade ett reportage från Rovaniemi och Tomteland där. När reportern frågade om drivkrafterna bakom deras framgång så var svaret något i stil med: Allt ni har på den svenska sidan (naturmässigt) är bättre, men ni har ju aldrig förstått att använda den, och det tackar vi er för (På klassiskt finskt vis).

Min vädjan och fullständiga tro är att Tornedalen skall satsa på turism och åter turism.

Jag vet att ingen av den generation som sitter och styr Pajala kommun på riktigt tror på turism, eller rättare sagt det borde ni inte göra med tanke på de planer ni har. Men vi i den yngre generationen (tror jag) är mer förstående när det gäller vilken guldklimp vi faktiskt sitter på, och vilken efterfrågan som (redan nu) finns på det Tornedalen har att erbjuda.

Under en resa till Galapagos berättades en historia många gånger om hur man fick de lokala fiskarna att inte döda hajar och således vända vikande siffror för antalet hajar i havet runt Galapagos. Man gav dem ett ekonomiskt resonemang kring det som verkade ge gensvar: En död haj kan ge cirka 100 dollar, en gång. Om du låter den leva inbringar den istället cirka 30.000 dollar per år inom turism.

Och det är lite så det känns nu, Vattenfall vill stoppa upp vindkraftverk över hela Tornedalen, eller som åtminstone påverkar hela Tornedalen. Och vi, vi ska sitta still och godta detta. Medan det Tornedalen som jag älskar försvinner för gott. Eller åtminstone tills min generation river ner dem och återställer marken, och kastar ut Vattenfall med hull och hår.

I Pajala har vi en sak få andra delar av landet har: naturen. Släpp nu inte den till högst bjudande som försöker intala er att det är det enda den duger till.

Emil