Staten säger stopp, hellre än att söka lösningar.
Regeringen säger nej till 13 av 14 vindkraftparker till havs, samtliga av dem i södra fjärdedelen av Sverige. Den vindkraftpark som får grönt ljus ligger utanför Bohuskusten.
Beslutet kom för ett par veckor sedan och avgörande för att vindkraften stoppas är försvarsmaktens intressen.
De höga tornen och roterande vingarna försämrar förutsättningarna för att med radaranläggningar och andra sensorer upptäcka fientliga anfall. Vindkraftverken skulle helt enkelt skymma sikten och göra att upptäckten av exempelvis en kryssningsrobot skulle fördröjas med en minut. Vindkraftparkerna anges också försvåra signalspaning från flygplan.
Regeringens beslut får beröm av brigadgeneral Stig-Olof Krohné som intervjuas i Aftonbladet. ”Jag kan ställa mig lite kallsinnig till den kritik som vindenergin och alla andra aktörer har i det här” säger generalen.
Han menar att den teknik som exempelvis försvarsindustrin Saab säger sig kunna använda för att filtrera bort den skymmande effekten ännu inte finns. Han reser också en rad frågetecken om att radaranläggningar skulle kunna placeras på vindkraftverken. Bland annat finns frågetecken om vem som skulle äga vindkraftparken, hur skulle juridiken kring detta se ut och vad händer med folkrätten när militära installationer placeras på civila anläggningar.
* * *
FÖRRE försvarsministern Mikael Odenberg (M) som också varit generaldirektör för Svenska Kraftnät är mindre imponerad av regeringens beslut som han menar lägger en närmast död hand över vindkraften till havs. Han kallar beslutet ett näringspolitiskt och energipolitiskt haveri.
* * *
VEM SOM kommer att äga vindkraftverken är en avgörande fråga. Kina anges redan idag vara ägare till omkring 16 procent av den svenska vindkraften och ingen försvarsmakt i den demokratiska delen av världen kan ta risken att göra installationer på något som kontrolleras av Kina. Eller som kan komma att kontrolleras av Kina genom framtida uppköp.
I sammanhanget borde statligt ägda Vattenfall kunna erbjuda rätt förutsättningar, men Vattenfall har pausat exempelvis det stora vindkraftprojektet på Kriegers flak, då kostnaderna för elanslutningar enligt regeringsbeslut kraftigt fördyrats. Projektet har sedan 2006 tillstånd från regeringen att uppföra och driva 128 vindkraftverk utanför Trelleborg.
* * *
DET GÅR inte att avfärda försvarsmaktens invändningar men att regeringen bara säger nej utan att det gjorts försök att hitta alternativ för att säkra försvarets intressen är inte trovärdigt. Det är inte heller trovärdigt att regeringen bara säger nej, utan att ställa krav på anpassning av vindkraftparkerna som minskar eller eliminerar störningarna.
Lösningar borde även finnas på annat håll, exempelvis samarbetet inom Nato. Det borde kunna användas för att skapa den tidiga varning som är så viktiga, alltså ett infomationsutbyte av data med Polen, Finland och de baltiska staterna (som ju är belägna ännu närmare Ryssland).
Utöver detta finns statliga Sjöfartsverket. Verket har en rad anläggningar långt ute till havs, exempelvis ett 50-tal kassunfyrar som borde vara utmärkta som framskjutna positioner för radarstationer och annan utrustning som försvaret använder.
Det är dock inget som intresserar regeringen.
Regeringen som gör allt vad den kan för att försvåra för vindkraften.

Örjan Pekka
Ledarskribent på Haparandabladet