Var finns tillståndsprövningen för turistföretag som profiterar på andras tillgångar?

Vi har läst om turistföretagare som vill hindra skogsavverkning, vindkraft, gruvverksamhet och som stör både jakt och renskötsel. Med vilken rätt kan säsongsföretag med få lokala jobb ställa sådana krav? Utan infrastrukturen med företag, skolor, hantverkare och affärer skulle inte turistföretagarna kunna verka – så varför ha som mål att alla andra ska upphöra med det som skapat det som gör att en ort är bebodd – och som även kan bli ett underlag för turism.

Bakgrundsfakta: Det finns ett rättsfall i HD som visar att ett kommersiellt företag för forsränning i kanot kräver markägarens tillstånd. Allemansrätten omfattar bara privatpersoners egna naturbesök.
Biltestföretagen i A-kommunerna har insett att man i enlighet med samma lagar måste betala arrende för skapande och nyttjande av isbanor på markägares sjöar.

EU:s taxonomiförslag som har missuppfattat hur fotosyntesen i skog fungerar avseende CO2 och mångfald i taiga-skogsbruket, genom att föreslå ett prospekterande skogsbruk utan hyggen och återväxt – där man hugger de bästa bitarna och struntar i att vårda de glesnande småträd som blir kvar. Det intressanta är att skogsägare föreslås bli kompenserade genom att kunna ta betalt för allmänhetens tillträde till naturen. Alla som håller med EU om att stoppa föryngringshyggen stödjer tanken på att allemansrätten (som bara finns i Sverige och Finland) måste bli förbjuden och omvandlas till en ny kommersiell upplåtelseform i skogen – även till privatpersoner.

Den turistföretagare som vill sälja besök till en anläggning i ett naturområde där utsikten finns i sin helhet på annans mark, kan inte få tjäna pengar på att ställa krav på ”hyggesfritt”, fritt från gruvor och snöskoteråkning bland renar – utan att betala för sig. Antingen genom att företaget själv köper in den mark man felaktigt marknadsför som ”orörd”. (Men den lönsamheten har man nog inte.) Den andra lösningen är att skaffa ett arrendeavtal eller betala för ett så kallat ”utsikts-servitut” vilket sommarhusägare brukar göra. Men var är samhällets kontrollorgan över tillväxten av säsongsföretag inom turism?

Drar man igång verksamheter som innebär att snöskoteråkare med mera lockas att köra på annans mark så borde i vart fall en MKB krävas liksom samråd med Länsstyrelse och kommun samt med Skogsstyrelsen. Därtill måste avtal finnas med markägare och sameby samt jaktlag som har nyttjanderätt så att ramarna fastställs för turismen – annars skadas pågående verksamheter.

Om turistföretagare och tillresande protestanter från WWF och andra föreningar som får stora bidrag från EU lyckas stänga all pågående verksamhet i skog, gruvor och vindkraft så kommer huspriserna att rasa ännu mer och fler ödegårdar uppstår. Vilka barnfamiljer kan flytta till orter som dödas av säsongsöppna anläggningar med låga inkomster – för att de tror att kunderna skulle utebli om de får se ett CO2-bindande skogsbruk, gruvor som miljövänligt bryter metaller till el-omställningen och vindkraft som tillverkar grön el – allt bevisligen i samklang med rennäringen?

Har den ”orörda älven” skapat fördelar för turismen genom ismassor och vårfloder? Hur många övernattningar och andra företagsinkomster kan Tornedalen få genom St1:s vindpark? Troligen betydligt fler än de som har råd att trotsa bränsleskatterna och komma hit i bil – för egna medel.

Inför tillståndskrav