Replik till ”Ett övergrepp på sanningen” av Karl-Erik Nyström som publicerades i Haparandabladet 2020-06-09.

Karl-Erik Nyström förefaller vara en sansad person som förhåller sig till saken utifrån de oberoende observationer man har gjort och kunnat göra givet en viss sakfråga. Nyström tycks inte vara en tesdrivande person (oavsett vad tesen är) som söker belägg för sin tes i alla lägen, oavsett om observationer eller logik talar för en falsifiering av tesen ifråga. Det är bra! Det är en vetenskaplig attityd väl värd att respektera.

Nyström och jag är nog i själva verket rätt eniga om rätt mycket i själva sakfrågan om försvenskningen. Men det som tycks skilja oss åt är att där Nyström menar att tornedalingarna inte var negativa till försvenskningen, som om de hade blivit tillfrågade i sak, så menar jag att de var positiva därför att det inte fanns något alternativ. Det gällde helt enkelt att anpassa sig till försvenskningen eftersom man saknade inflytande. Det är det som saken gäller. Det är frågan om diskriminering utifrån en kolonialistisk politik.

När det kommer till frågan om laestadianismen och dess historiska roll i det hela kan jag förstå Nyströms reaktion. Jag vet inte vilken litteratur som Nyström studerat, men jag utgår från att det är officiella dokument som filtrerats fram genom ämbetmäns, prästers, militärers, lärares, etc syn på saken. Dokument som dessa ger en sida av saken. Jag kan dock säga att för min del räcker inte dessa officiella dokument enbart, vi måste också ha surveydata (enkät, strukturerade intervjuer, observationer) baserat på hyfsat slumpmässiga urval. Det är åtminstone delvis den typen av information som jag haft tillgång via Forskningsarkivet vid Umeå universitet. Framför allt projektet ’Levnadsöden’ (62 intervjuer från norra Tornedalen insamlade 1986-87) och ’Kirunaminnen’ (intervjuer insamlade ca 1945) ger en klar bild av Laestadianismens betydelse för det tornedalska sinnet vid början av 1900-talet.

Det var framför allt lekmannapredikanterna som bidrog till en förkvävande syn på vad som var syndigt och icke-tillrådligt. Till exempel: man fick inte svära, vissla, musicera, dricka sprit, bära mössa med tofs, bära glasögon, dansa, skiljas. En respondent berättade att hon måste klä sig i gammeldags kläder vid danstillfällena för att dölja sitt intresse för dans och pojkar. En annan att de måste ordna informella dansträffar, etc. Lekmannapredikanterna menade vidare att det var syndigt att rösta på något annat parti än vanhahökeri. De uppmanade att deras medlemmar skulle agera strejkbrytare vid strejkerna, i annat fall uppträdde de syndigt.

Lekmannapredikanterna var stockkonservativa, uppmanade till underordning gentemot överheten och påtog sig själva den oinskränkta rollen av andlig och ekonomisk rådgivare för församlingsbon. Allt detta ledde till en betydande social kontroll där församlingsborna till slut vaktade varandra för att inte begå synder och olämpligt beteende. Laestadianismen ledde till en social disciplinering inifrån tornedalingen själv som tog sig uttryck i inbundenhet, tystlåtenhet, undergivelse och en negativ självbild. Det gav en pessimistisk livssyn och misstro till sin egen förmåga: ei se kannatte.

Det är just detta som Laestadianismen bidrar till. Den sänker tornedalingen mentalt. Och på detta kan försvenskningsprocessens institutioner Statskyrka och skolväsen surfa eftersom den undergivna disciplineringen redan ligger där hos tornedalingen. Det är också utifrån detta som försvenskningens aktörer kan experimentera med till exempel skolbarn eller för den delen arbetsstugebarn. Det finns helt enkelt ingen social reaktion mot detta. Det är detta historiska samband man bör förstå, för det ger en förklaring till varför tornedalingen accepterade försvenskningen okritiskt.

Tornedalingens okritiska kynne fanns helt enkelt redan på plats innan Oscar II fann skäl att försvenska bygden. Innan Laestadianismen tycks tornedalingarna enligt Portin (1967) varit lättrörda, generösa mot varandra och nyfikna när främlingar dök upp vilka bemöttes med frikostighet. Men om tornedalingen bemöttes med hårdhet eller överlägsenhet av den andre så blev denne genast misstänksam, känslosam och hämndlysten. Det senare gick dock snabbt över till ett sökande efter vänskap om främlingens bemötande förändrades. Denna bild av tornedalingen framträder inte på samma generösa sätt i de intervjudata som bl a ’Levnadsöden’ ger oss.

Tage Alalehto