Den 23 mars firas Nordens dag. Denna dag markerar dagen då den officiella nordiska överenskommelsen Helsingforsavtalet undertecknades 1962. Dessa rader har vi läst mer än en gång och i synnerhet i anslutning till Nordens dag.

Men hur var det innan jag blev nordist? Ja då var inte mina kunskaper om de nordiska frågorna på topp eller prioriterade. Efter flytten från Stockholm till Haparanda vaknade min nyfikenhet om hur det var att leva och bo vid en gräns mellan två nordiska länder. Det sporadiska samarbetet mellan ländernas myndigheter var inget att skryta med. Handeln var det enda som folk pratade om och var det var populärast att roa sig. Så småningom upptäckte myndigheterna hur deras ”kunder” använde gränsen som ett skydd för gränsöverskridande brottslighet och började söka olika samarbetsvägar med gränsnära myndigheter i Finland och Sverige. Handeln över gränsen styrdes av människans behov av att tjäna pengar samtidigt som myndigheterna ville få möjligheten att låsa in de värsta skurkarna. Varken det ena eller andra var ett självspelande piano utan krävde engagemang från olika aktörer. Resultatet lät inte vänta på sig och till mångas glädje utvecklades det gränsöverskridande samarbetet. Att besöka grannlandet var enkelt och naturligt. En framtidstro började gro och gav hopp om ett gränslöst Norden, men det satte pandemin definitivt stopp för. Stängda gränser och hårda ord ”spolade” nästan bort allt det som många av oss trott på. Ett chockartat uppvaknande! Var fanns Helsingforsavtalet, andra avtal och alla vackra ord om att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region 2030? Var det inte mer värt än pappret det skrevs på?

Idag arbetar vi i Föreningen Norden Haparanda med att arrangera mellanfolkliga möten för att återskapa tillit och vänskap i den gränsnära regionen. Ett tidskrävande ideellt arbete som tyvärr inte alltid möter förståelse från olika aktörer. Att trycka på en knapp och tro att allt blir som förr är tämligen naivt.

Ola Backe

ordförande Föreningen Norden Haparanda