Härliga sommar, härligt med gårdar som fylls med liv.

Att äga ett hus av något slag är förenat med ansvar. Det har inte minst jag märkt av de senaste veckorna då jag intensivkollat väderprognoserna flera gånger om dagen. Har det varit uppehåll har det varit bra dagar för att skrapa, kitta och stryka färg. Har det varit varmt med solsken, har planeringen fått styras till insatser i det väderstreck som skuggas, ty att gno på i gassande solsken är varken bra för målare eller målarfärg. Har det varslats om regn blir det bråttom att få färglager på renskrapade träytor.

Husägande är ett evighetsarbete, alltid finns det något att göra, om det ska hållas i skick.

Ett knep som jag vet att de välstrukturerade använder, är att göra en insats varje år och att lägga det mesta krutet på det som är mest illa ute, eller förstås på det som är av akut natur.
Här gäller det att anpassa den årliga insatsen till behovet. Blir insatsen för liten ett år byggs det upp en underhållsskuld.
Ett annat år kan det vara möjligt att jobba in även nästa års insats.
* * *
DET ÄR vackert att resa längs Tornedalen. Vackert när naturen breder ut sig och de mäktiga myrarna, vattendragen och skogarna sträcker sig så långt det går att se. Sedan kommer en glänta, en öppning, där bebyggelse finns. Den som reser ser här och där hus som är i miserabelt skick. Det kan vara så illa att taket gett sig, att fönster svänger i vinden och att snö och regn har fritt spelrum. Naturen har då börjat återta det som en gång var ett beboeligt hus. Rönnen och björken brukar vara snabba på att ta plats.

Sådant är sorgligt att se. Underhållsskulden har vuxit ägaren eller ägarna över huvudet. Om det ens finns en ägare som vill kännas vid huset.
* * *
SEDAN FINNS det hus som får tillfälliga uppsving mitt i sommaren. Det är gårdar som fylls med hemvändare. I ett huj klipps gräset och trimmern får träda i tjänst för att hålla undan naturens försök att återerövra området.

Sedan skiljer det stort, på vad som händer i övrigt. Blir hammocken alltför lockande bygger det på en underhållsskuld som måste betalas. Genom eget arbete eller genom att anlita hantverkare.
Om det inte sker, står naturen redo att ta över. Inte direkt men sakta smygande blir björkskottet ett träd som breder ut sig allt vad det förmår. Växtligheten agerar som imperialister eller monopolister som vill ta över.
* * *
FÖR NÅGRA år sedan skrev jag en ledare i ungefär samma anda och fick en del ilskna kommentarer från hemvändare som sade sig acceptera att det skedde ett långsamt förfall.

Jag har svårt att förstå ilskan och ser självklarheten och nödvändigheten att varje form av ägande också medför ett ansvar. Däribland ingår ansvaret att upprätthålla skicket på hus och byggnader som man äger. Det är till och med ett lagkrav.
Det är också ett anständighetskrav, ett ansvar gentemot de som har sitt året-runt-liv i området.

Finns inte orken eller tiden att göra underhållet själv, måste plånboken fram.

Eller insikten att huset kanske inte har rätt ägare.

Örjan Pekka
Ledarskribent

Den här ledarspalten har också publicerats i Haparandabladet den 21 juli 2020.