Replik: Minoritetspolitiken är ett erbjudande

Replik på tidigare inlägg om sannings- och försoningskommissionen som ska granska kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset:

Jag har, som regeringens utredare av en stärkt minoritetspolitik för ett par år sedan och starkt intresserad av Tornedalen, dess människor, språk och kultur, med både intresse och förvåning följt debatten i Haparandabladet de senaste veckorna om den av regeringen nyss tillsatta sannings- och försoningskommissionen för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset.

För några veckor sedan var en minnesruna införd i Haparandabladet över den bortgångne tornedalssonen Bert Isacsson – min chef, när jag i mitten av 70-talet en kort period praktiserade på Arbetsmarknadsdepartementet. Han var under lång tid en både framgångsrik och välmeriterad chef i den svenska regeringsförvaltningen.

Minnesrunan fick mig att på nytt ta fram hans memoarbok Mitt liv med finskan (2006) ur bokhyllan. I den beskriver Bert Isacsson sin egen uppväxt på Seskarö och hur olika skolan behandlade svensk- och finsktalande elever. Första halvan av boken handlar om hur det finska språket och dess talare behandlades under första halvan av 1900-talet.

Bert Isacsson utgår inte minst från tornedalingen, läraren, seminarierektorn och pedagogiske forskaren Hugo Tenerz och särskilt hans Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-talet jämte språkdebatten (1963). Med en mycket gedigen dokumentation från egna erfarenheter, inte minst som rektor vid seminariet i Haparanda i nästan 25 år, men också omfattande genomgång av mötes- och inspektionsprotokoll samt tidningsdebatt, visar Tenerz på hur skolan i Tornedalen bedrev en massiv försvenskningspolitik högt över huvudena på den finsktalande befolkningen.

Skolan var statlig och erhöll statsbidrag för sin verksamhet. Ända fram till 1950-talet hade kyrkan den lokala ledningen för folkskolan. I Tornedalens fall föll det således under de första årtiondena av 1900-talet under domkapitlet i Luleå och biskop Olof Bergqvist. Bergkvist var både på hemmaplan och under många år som högerns riksdagsman från Norrbotten den kanske främsta pådrivaren för Tornedalens försvenskning.

Pikant är till exempel att lärarna i Tornedalen var beroende av biskop Bergqvists omdöme för både lönesättning och utbetalning av de särskilda gratifikationerna för framgångsrik undervisning i svenska. Det finns väl knappast anledning att tro att särskilt många småskollärare och folkskollärare fann det angeläget med en avvikande uppfattning om försvenskningen.

I lokala stämmoprotokoll som Tenerz granskade framgår också mycket tydligt att dessa, bland annat för att de fördes på svenska, i allt väsentligt var uttryck för de svenskspråkiga lokala prästernas, tjänstemännens och lärarnas uppfattning om förhållanden och uppfattningar i Tornedalen. Den finsktalande allmogen gjorde sig icke besvär. På många sätt var det kanske rentav en ren klassfråga?

Men, det jag särskilt fäst mig vid är tonläget i debatten både 2020 och för hundra år sedan i både Haparandabladet och då även i Norrbottens-Kuriren. I högt tonläge utdömdes de som sökte hävda den finsktalande befolkningens sak, då som nu. Då anklagades man nedsättande för att vara fennoman, i dag för att vara etnopolitiker. Försvenskningen för hundra år sedan var då liksom idag bara en välsignelse för tornedalingarna.

Jag har inte för avsikt av vara domare i denna debatt. Men, som en av de som medverkat vid utformningen av Sveriges politik för nationella minoriteter och minoritetsspråk, vill jag göra några klarlägganden kring denna.

Det är ingen tillfällighet att de fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar i obestämd form. Den omfattar således endast de som önskar vara en del av detta och ingen annan. Minoritetspolitiken är ett erbjudande och inte ett tvång. Det är en grundläggande princip för både Sveriges och den internationella minoritetspolitiken.

Politiken utgår från den enskilda individen och hur denne ser sig själv. Det finns ju inte två individer – t.ex. tornedalingar – som har exakt samma syn och samma erfarenheter. Det är således inte fråga om alla eller ingen.

Skolan under första hälften av 1900-talet leddes lokalt av kyrkan, biskopen och prästen – statens förlängda arm. Om de och många lärare – inte nödvändigtvis alla – bedrev en oförsonlig försvenskning i skolan, så var de för den finsktalande befolkningen myndigheternas lokala företrädare. Och det var knappast länsmans barn som fick smaka björkriset för att de försagt sig på finska. Klass, då som nu?

Uppfattningen att tornedalsfinskan inte är ett riktigt språk hamrades in i skolans väggar, där det ibland kanske sitter kvar än i dag. Ett riktigt språk är ju inte det som talas och ärvts av föräldrar, utan ett som formats på någon fjärran universitetsinstitution.

Oavsett om lärare hade en formell order från Stockholm eller utan ingripande av myndighetsföreträdare och skolinspektörer kunde bedriva denna försvenskning, så var de förstås överhetens lokala företrädare. Annorlunda kan knappast de drabbade eleverna och deras föräldrar ha upplevt detta. Det var först med den mer vidsynte Bo Jonzon som biskop och mer vidsynta skolinspektörer som William Snell, som det sakta började vända framåt mitten av 1900-talet.

I alla händelser finns det uppenbarligen precis som 1920 olika syn på det som då skedde också idag. Så mycket mer välkommet att regeringen nu tillsatt en kommission som ska lyssna och dokumentera de många olika vittnesmål som fortfarande kan berättas. I vems intresse ligger det att dölja detta? Det vore synnerligen olyckligt om vi, som så ofta i Sverige, valde att sopa debatten om vårt lands historia under mattan och låta såren fortsatt värka i det tysta.

VILL DU SVARA PÅ INLÄGGET?

Skicka in en replik via vårt formulär eller mejla den till friaord@haparandabladet.se. Du kan också kommentera nedan:

Kommentera artikeln:

17 kommentarer på “Replik: Minoritetspolitiken är ett erbjudande

  1. ”Vänder sig i magen.” Typ kommer över tyskan och franskan från grekiskan, last kommer från lågtyska last och bil togs från det franska automobile år 1896. Om du får kväljningar kan du ju trösta dig med att det är så mycket finare spyor att stöta upp.

  2. Minoritetspolitik må vara ett erbjudande, men åtgärder är ett tvingande påbud genom EU direktiv, Lissabonfördraget och i många avseenden Europakonventionen.

    De flesta av nämnda traktat, även med lagimplementeringar accepterar självidentifiering som diskrimineringsgrund inom resonlighetens ramar. För äldre personer födda i Tornedalen och Svenska medborgare är det dock inte riktigt på det viset utan samtliga som fötts i Tornedalen i äldre tid har försetts med speciella personnummer som i resten av landet identifieras som potentiell utlänning, vilket tidigare innan EU-medlemskapet vanligen resulterade i betydande risk för diskriminering och olika former av utlänningskontroller oavsett om personen identifierar sig själv som Svensk, Tornedaling, Finne, Tysk, Fransk, Engelsman, Norrman, Ryss eller annat.

    Några kollisioner mellan urfolks-jurister lär inte heller inträffa då staten helt bär ansvaret för sin politik och därför har att ersätta allt och alla som skadas av politik och åtgärder.

    • Jurist-Laban, du har en intressant poäng! Skadestånd och pengar-nu snackar vi! Om personnummer pekar ut kränkta minoriteter borde väl även bilens regnummer göra det? Bra tanke, eftersom även jag är född av föräldrar som ägde bilar, som jag åkt tusentals mil i, med regnummer som började med ”BD…”, och har ett personnumer med slutsiffror högt upp i skalan, borde väl även jag vara kränkt? Vad tycker du är rimligt, hur många miljoner ska jag få i ersättning? Tror du staten drar av kostnaden för undervisning i svenska och skatteutjämningsbidrag? Vi får väl se vad facit blir, Liberalerna vars företrädare tydligen initierade och driver detta är ju numera ett treprocentsparti och jag anar att andelen tornedalingar som tycker detta är en viktig fråga inte är så mycket större heller….

      • Hej, Trumpnissen

        Det är alltså inte numrets ordning som utgör en diskrimineringsgrund utan hur myndigheterna använder sig av numren. Exempelvis har de Norrländska och särskilt Tornedalska numren placerats i utlänningskategorin, dvs. bland ingifta och tillkomna nya medborgare m.m., dvs. typ Polacker, Tyskar, Engelsmän, Ryssar, Amerikaner, Afrikaner, Asiater, Jugoslaver, m.m. (tänk WWII och kalla kriget till EU).

        Detta innebär en hög risk för en person född i Tornedalen diskriminerats i förhållande till Svenska medborgare födda på andra platser i Sverige. Sådan diskriminering kan ofta ha såkallad preskriptionsbrytande effekt ifall det exempelvis rör sig om utlänningsanteckningar på allt från födelseattester till hyreskontrakt, lagfarter, registreringsbevis, domstolshandlingar m.m.
        Skadekalkylen i enskilda fall är förstås en fråga för domstolar, regeringen och internationella domstolar.

        Liberalerna har väldigt lite med diskrimineringslagar att göra. Huruvida L är ett riksdagsparti är en icke fråga då de relevanta besluten är oåterkalleliga. För att vara tydlig är L inte ett parti som driver dessa frågor eller diskrimineringsfrågor generellt. Möjligen finns ett intresse av att sopa vissa delar av historiska åtgärder och genocid traktaten under mattan då de Svenska folkförflyttningarna genom skatte- och styrsystem antagligen uppfyller kriterierna för folkmord även om Norrlänningar nog knappast är värst drabbade så är det ju som så att delar av den Norrländska befolkningen till skillnad från Skåningar och Stockholmare har särskilda skydd och potentiella utländska sponsorer.

        Vänligen

  3. Frågan är inte det om meänkieli är ett språk, dialekt eller hur man definierar det. Det spelar ingen roll. Dialekt eller språket har talats här i trakterna i flera hundra år. Det har varit många på den sidan, som nu är Sverige, som har velat få bort pakanat, ”pakanat” betyder ofrälsta, språket som bara pakanat talar. Så länge det finns människor som pratar s.k meänkieli eller någonting åt det hållet, så kommer det språket bevaras, inte en dag mer. Nuförtidens ungdomar i svenska Tornedalen pratar någonting mellan svenskameänkielifinska. Det är sorgligt. Ingen kan vrida tillbaka klockan/tiden. Våra förfäder var finnar, som nuförtidens ungdomar i Sverige föraktar, för att de var finnar! Hur kan man bli så hjärntvättat att man inte ser mer bakåt än sig själv. Inte konstigt i dessa tider när nästan alla är
    narcissister. Utveckling eller som många med mig ser det, avveckling är fakta. Vi kan inte bevara finskan i Sverige, det har Sverige sett till att vi inte kan. Men det kommer andra tider även efter det här. Vi kan bara leva under den tiden vi lever i. Våra efterlevande bestämmer hur de vill leva, hur de vill prata eller vad de tycker är viktigt.

  4. Vad jag inte förstår är varför man inte använder bokstaven b i meänkieli?
    Biili blir piili, banani blir panani…berse blir perse…
    Mera b:en till tornedalingarna!!

  5. Varför är ni så negativ till allt där uppe i norr ?
    Finns det verkligen inte något positivt med att leva och bo i Tornedalen? Ni borde döpa om Tornedalen till jämmerdalen.

  6. Helt fel benämning på en bygd där ingen dal med markanvändning förekommer. Den riktiga benämningen med motivation är Tornelappmark med markägare som ersatt lappfogdeväldet som herrefolk. Lapparna är underställda som statslösa utan möjlighet att behandlas som asylärenden ens. Nej, en sanningskommission modell big size återstår för jämställdhet till TorneLappmark.

  7. Lennarth Rohdin har skrivit en mycket bra artikel, att tillhöra en minoritet är upp till var och en. Du som tycker att det är bra med en sanningskommission har all rätt att göra det. Du som inte vill att Du ska benämnas som tillhörande en minoritet behöver inte alls engagera dig i frågan du kan fortsätta att känna att du är svensk.

    • Det finns anledning till att diskriminering av urbefolkningen pågår i ett område där modersmålet svenska är accepterat som tunnelseende. Höjer man inte ribban utan nöjer sig med språkligt handikapp är det andra som får lida.

  8. Skrivs så ofta om risanvändningen i skolan för att prata finska. Det användes ris men alla verkar skämmas för att tala om den riktiga anledningen. Inte var det för finskan. I ens egna syskon skara i ett spann på tio år med början i skolan på 50 talet hördes aldrig om aga mot språk. Det förekom despotiska, psykiskt instabila lärare som regelrätt misshandlade elev. Den läraren togs för sinnesundersökning till Stockholm och som fick fortsätta i skolan senare. Hon misshandlade för att hålla ordning i klassen och krävde av elev händerna på bordet och slog den eleven med rotting. Vilket ens närstående tyckte var obehagligt. Ingen pratar om de lärare, var Avvikande exempel bland lärare som slog för disciplin och ordning.

  9. Alltid är vi fel språket eller etniciteten lämnar ett prov på att skriva tornedalssvenska som du talar. Vad tycks.

  10. Det fina med språk med fonologisk stavning som meänkieli är att allt skrivs som det låter. Om du kan tala meänkieli så kan du, om du förstått denna mycket enkla princip, även skriva på meänkieli.

  11. Försök skriva tornedalsfinska som du talar? Antingen ger du dig för att blandfinskan saknar gemensam vokabulär, gör valet lätt ett inövat svenskt språk eller riksfinska som behärskar det. Allt annat är lögn. Varför ska nyspråksuppfinnare förvänta sig att svenskar ska gå omvägar baklänges för ”ett eget språk”. Något annat ligger bakom, vi är inte dummare heller än att gå på enskildas egendomligheter.

Dela den här artikeln:

Dela på email
E-post
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn

FLER DISKUSSIONER

SENASTE TIDNINGEN

VILL DU PRENUMERERA?

E-tidning

Autogiro eller kort utan bindningstid
kr 79 Månadsvis
  • E-tidning
  • App för mobil
  • App för läsplatta
  • Taltidning (sve)
  • Sökbart arkiv
  • Offlineläsning
Popular

Läsning från E-TIDNINGEN

Politikerna som gör affärer med kommunen

Haparandas politiska ledning är smått unik. Samtliga ledande politiker inom den styrande alliansen – utom kommunalrådet – är aktiva företagare. En del levererar varor och tjänster till kommunen. HB har kartlagt deras ekonomiska engagemang med kommunen – även när det gäller kommunala arvoden.

Pojke cyklade ned i öppet schakt

Under tisdagens kväll skadades en åttaåring då han cyklade ned i ett vattenfyllt schakt på en avgrävd gc-väg i Haparanda. – Han hade änglavakt, han hade kunnat bryta nacken, säger mamman Tiia Backman.

Flyktingpojken tvingades fly igen

JUNOSUANDO Den afghanska pojken kom in i pörtet hos Inga-Lill och Roger Poromaa i Junosuando, som en studsande och hoppande 13-årig virvelvind. Efter det senaste avslaget från Migrationsverket om utvisning när Zyarmal fyllt 18 år upplevde han att hoppet var ute och flydde från Sverige till ett annat land.

Spanienresa kritiseras

Kommundirektören Lena Ekh var i förra veckan på en semesterresa till Spanien, vilket har fått kommunanställda att reagera ”med bestörtning”, enligt flera tips till HB.

E4-trafik rakt genom byn

Under pågående vägarbete på E4 mellan Salmis och Vuono väljer många att ta vägen genom Vuono by. Nu är bybor rädda för att det ska ske en olycka då få håller hastighetsbegränsningen.