Det är alldeles riktigt som Nyström nämner i sin replik (22/5) till min insändare (19/5) att språkfrågan för STR-T:s del liksom för en bred tornedalsk allmänhet varit och är den stora frågan för sannings- och försoningskommissionens arbete. Det är också där fokus kommer att ligga för kommissionens arbete. Jag ställer mig självfallet inte motvillig till det utan välkomnar det eftersom det nu kommer att ges tillfälle att ’vända på alla stenar’ kring hur denna del av försvenskningen gick till för Tornedalens del. Det är trots allt en viktig aspekt som bör komma upp till ljusan dag.

Men för min egen del som samhällsvetare och ordförande för Tornedalsföreningen i Umeå ser jag inte språkfrågan som den centrala frågan kring den tornedalska identiteten och tornedalingens etniska tillhörighet. I tidigare arbeten menar jag att språket är en kulturmarkör, men den tjänar enbart funktionen av ett medium som förmedlar värderingar, normer, attityder, förhållningssätt, etc där man måste fråga sig vad är detta för egenskaper som meänkieli i så fall förmedlar? Jag tror mig ha funnit svaret på en del av detta i form av attityden ’ei se kannatte’ vilket transformerats till aggregerad nivå av pessimism och undergivenhet för överheten bland tornedalingar. Jag hoppas kunna komma ut med denna publikation under året som bygger på fyra hyfsat gedigna enkät- och intervjudatabaser gällande i stort sett hela 1900-talet. Utifrån dessa databaser kan jag inte se att språkfrågan varit den stora stötestenen till varför tornedalingen blivit förtryckt och behandlad som ett folk av ’andra sorteringen’.

Det jag skulle vilja se i kommissionens arbete är inte bara hur språkfrågan behandlats utan hur hela försvenskningsprocessen tog sig uttryck när det väl begav sig. Det jag menar är den självklara koloniala attityd som kungahuset, myndigheter, regionala och lokala kyrkorespektive skolråd utgick ifrån när försvenskningsprocessen började genomföras. Så långt jag kan se i det material som finns var det ingen företrädare bland dessa råd som sökte efter politisk legitimitet för sina beslut. Inte ens lokala folkskoleinspektörer reagerade nämnvärt och allra minst sökte de brett folkligt stöd hos tornedalingen för att upplysa dem om vad som föregick och varför det föregick.

Visst fanns det enskilda röster som tog till orda i språkfrågan, men inte i den övergripande försvenskningsprocessen. Denna koloniala attityd att genomföra genomgripande politiska beslut för ett folk på ett egenmäktigt sätt ser jag som ett utslag av att man såg på tornedalingen som ett obildat, okunnigt och naivt folk som inte förstod sitt eget bästa. Tornedalingen blev behandlad som ett folk av ’andra sorteringen’, bra att ha som reserv utifall nöden kniper men inte mycket att räkna med som produktiv resurs för landet i sin helhet. Man hyste helt enkelt ingen respekt för denna del av landets befolkning. Eftersom tornedalingen inte var bildad och politiskt erfaren, utifrån de tankegångar jag sett förmedlas av beslutsfattare, så kunde inte denna rationellt hantera politiska situationer. Tornedalingen måste liksom ett barn ledas i hand till en riktig världsbild.

Det är utifrån detta blickfång som kyrkans och skolans uppgift blir central och de kommer att rikta in sig på det som dessa institutioner ser som det centrala problemet: den uppstudsiga västlaestadianismen och den utbredda tornedalsfinskan. Men det här är egentligen inte problemet utan problemet är avsaknaden av politisk legitimitet. Jag kan inte finna annat i min forskning än att tornedalingen accepterade välvilligt sitt svenska medborgarskap och det fanns inte heller någon anledning att tro att tornedalingen var vare sig ryssvänlig eller fennomansk i sin finska etniska identitet vid början av 1900-talet. Om kungahuset och statsmaktens företrädare hade genom sina lokala företrädare fört en dialog med tornedalingar så kan jag inte se annat än att man accepterat försvenskningen kulturellt och moraliskt i sina sinnen och stått upp för svenska ’intressen’ (vad det nu än må vara). På det sättet hade tornedalingen respekterats som politisk medborgare och staten fått legitimitet för sin etnopolitik vid tiden.